4. maj, 2015

Introvert

Idag är en kämpa på dag. En sådan där dag då du vaknar med något sorligt i dig som du inte riktigt blir kvitt. En sådan där dag när varken en solig morgon eller skogspromenad med hundarna gör dig lättare om hjärtat.

Du är inte arg, inte ledsen, inte glad… du är bara. Och i det där ”bara” som kunde vara ngt bra nu när mindfulness är så på modet, är du dessutom lite vemodigt sorglig. Vilket inte riktigt fungerar ihop med att fånga nuet, titta på björkarnas grönklädda skrud eller falla på knä för att ingående studera en stor skalbagge.

Introvert. Det är så jag brukar beskriva det. Beskriva det för dem som känner mig väl. Min familj. Mina barn. De förstår. Det vet att sådana dagar humar jag omkring, är omöjlig att prata med, live som i telefon och de brukar förövrigt göra plågan kort ”bara-dagar” de säger snabbt att de älskar mig och lägger på luren. Och som jag älskar dem, det gör jag alla dagar, introverta som fyllda av energi.

För det är ju så, att det är för att de älskar mig och jag dem och för att de vet att sådana här dagar står jag ut med mig själv, no more.

Eller, egentligen så gör jag nog inte det heller. Det är som att vandra omkring i ett vacuum och inte riktigt ha kontakt med världen. Som om all trötthet från alla år av kämpande mot missbruksmonster och trassliga relationer, studier och livets hets rasar över mig under en och samma dag.

Men jag tänker att dessa dagar också måste finnas. Om inte annat som en kontrast i livet. Och som en omvänd ventil för att jag inte alla 365 dagar på året orkar vara den känslosamma. Den som känner in, den som uttrycker, den som plåstrar om, den som kramas, ser och hör.

I dag är en kämpa på dag. Jag får stå ut med det och inse att jag behöver den precis lika mycket som alla andra känslolägen. Jag åker och yogar nu. Eller så går jag ut i skogen med hundarna eller så gör jag både och. För hur det nu än är så behöver kroppen extra mycket kärlek när själen är utan luft.