15. jun, 2015

Sommarsång i moll

Du undrar vad det är.

Jag undrar vad det är du inte ser.

Du tycker jag är tvär och vrång.

Jag undrar hur det kommer sig att du aldrig lyckas tyda min inre sång.

Den sjunger just nu en sorgsen melodi om levandskriser och sorti.

Den behöver tydas rätt så att jag själv kan finna ett sätt.

Att leva tillsammans med dig i någon slags harmoni.

För att göra det behövs det mer än vardags prat där vi är tagna för givet i en ful refräng.

Som den sommar sång var vi en gång. En sång där känslan för oss två var det viktigaste av uppdrag vi hade då.

Där vi stöttade i opartisk delaktighet och gav av vår famn.

Jag till dig och du till mig.

Jag längtar efter att få luta min panna mot ditt bröst. Där jag så enkelt förut kunna finna tröst.

För jag är inte alltid stark även om du vill ha det så.

Jag är inte alltid så tjusig och nobel som jag kunde låtsas då.

Jag är ganska ynklig och ful. Gör inte allting rätt.

Jag försöker, ska du veta, att hålla huvudet högt. Jag försöker på alla sätt vara komplett.

Men mina små skavanker måste också få ta plats om det ska kunna läka och ge mig mera kraft.

De behöver synas och tryggas av dig för att det ska landa helt i mig.

Jag vill bli älskad trots brister och fel. Vill bli sedd för den jag är.

Jag är en kvinna med kraft, jag kan försätta berg i ett nafs.

Men då måste jag få läka från det som gör ont.

Det måste få finnas tid även för mig att inte behöva vara stark endast för dig.







Sanna 2015