3. nov, 2015

Ensam

En vägg av tystnad mot min sorg.
En ovilja till närhet i min längtan efter värme.
Ett hårt ord som landar i mitt sköra.
Längtan efter att du ser mig där jag är.
En längtan efter att få vara svag och du bär.
Här står jag ensam när jag behöver.
I en sund ekvation är du två.
Vart jag än vänder min längtan som finns du inte där.
Min sorg är inte storslagen, den är inte vacker. Den är ganska sliten och ful.
Inga stilla tårar. Jag lider högt likt ett skadeskjutet djur.
Min sorg är där den är. Tro aldrig att jag själv valt den.
Den gör ont. Den brinner högljutt i mitt bröst. Den bränner med en aldrig falnande glöd.
Hade jag kunnat göra annorlunda, ändrat tiden ditt jag vill.
Då hade du sluppit se mig som den jag är just nu.

Sanna Österman