dikter och så...

10. jan, 2016

Jag finns här. Du med.
Här där vi, du & jag precis är.
För stunden. I det som kan kallas för vårt.
Jag landar i det. I din värme. I den stabilitet & ärlighet du ger.
Nu & du.
Din fysiska kropp ger mig en stund av vila. Ett ögonblick förbi mitt eget kaos.
Den alstrar värme. Löser det som är svårt att uttala.
Ditt intellekt ger mig ord att snurra på. Att välja.
Att tugga, svälja eller spott ut.
Ger en aning om att livet är precis här. Att tiden behövs i olika dimensioner.
Att det går fler tåg. Men kanske på annan tid & en annan perrong.
Jag lutar mig tillbaka i din sfär. Då du är nära. Precis här.
Låter orden blåsa igenom det oläkta. Det trassliga.
Och ditt skratt ger mig kraft att möta det svarta med ljus.
Tack.

Sanna Österman
10. jan, 2016

Tänker avstånd.
Tänker kyla & värme.
Tänker tankar som snuddar
In i det nya.
Tänker att du alltid kommer bli kvar
För att vi inte tänker oss ett slut
På det som råkade bli vårt.
Tänker varma stränder
Mjuka smeksamma händer.
Tänker glada tankar och bakvända länder.
Skrattar högt som når i botten av mig
Tack vare dig.
Högt ser blicken & hjärtat slår i molnen .
Omfamnar intet för att däri finns du och nu
Tänker här precis som det är .
Tänker att jag vet mer än andra om vad som finns inuti
Då dansar jag en galen dans
Med och ut sans
Utan substans.
Lever och lär till den jag är och vill.
Tänker inte tiga still för att någon annan tänker förnuft
Tänker att min egen väg är lika sann som den är tuff.
Tänker...ja, fan vad jag tänker
på dig.

Sanna Österman
10. jan, 2016

Egendomligt lätt när dina andetag & ord landar rätt.
Funnen i en vilsen värld & tacksam att du finns där...

Sanna Österman
3. nov, 2015

En vägg av tystnad mot min sorg.
En ovilja till närhet i min längtan efter värme.
Ett hårt ord som landar i mitt sköra.
Längtan efter att du ser mig där jag är.
En längtan efter att få vara svag och du bär.
Här står jag ensam när jag behöver.
I en sund ekvation är du två.
Vart jag än vänder min längtan som finns du inte där.
Min sorg är inte storslagen, den är inte vacker. Den är ganska sliten och ful.
Inga stilla tårar. Jag lider högt likt ett skadeskjutet djur.
Min sorg är där den är. Tro aldrig att jag själv valt den.
Den gör ont. Den brinner högljutt i mitt bröst. Den bränner med en aldrig falnande glöd.
Hade jag kunnat göra annorlunda, ändrat tiden ditt jag vill.
Då hade du sluppit se mig som den jag är just nu.

Sanna Österman
3. okt, 2015