1. jun, 2015

Ångest tar inte paus

På väg hem från en helt magisk weekend som jag i kärlek gav till mig själv (det har jag förstått efteråt det där med kärlekshandling till dig själv men det kommer jag inte diskutera nu) får jag ett samtal.

Samtalet kommer från ett av mina barn som haft det jobbigt i livet. Min lilla Fuffenu mår inte alls bra, hon sover inte, är svullen om fötter, känner sig allmänt låg och orolig. Hon är dessutom gravid med allt vad det innebär.

Hon har sådan ångest påslag att även om hon behöver sova går det inte. Eller rättare sagt hon vågar inte. För tänk om hon vaknar mitt i natten och ångesten är ännu större, eller tänk om hon inte vaknar alls och hon missar viktiga möten som andra bestämt tiderna till…  

Jag som är på andra sidan luren känner mig pånyttfödd som en hel weekend fått till ”bara mig”. Där jag hittat tillbaka till andningen, mediterat, Yogat och Soma Movat. Jag är så fylld med energi, eller det är i alla fall det jag är helt övertygad om tills jag svarar i mobilen.

Plötsligt rasar jag rätt ner och igenom det där ljusa, lätta, molnbolster jag svävat på och slår huvudet rakt ner i svartaste betong.

Mamman i mig blir först irriterad. Vad fan har du för rätt att sabba den här känslan jag flöt omkring på. Fattar hon inte att jag också behöver andrum! Hon är ju ändå vuxen nu! Det håller i en tiondels sekund. För ångest tar inte paus, oron som sliter i en människa gör det oavsett. Mammahjärtat kommer tillbaka och oron knockar mig totalt. Jag är inte förberedd. Jag har liksom släppt den där världen för ett ögonblick och den blir så mycket starkare i kontrast.

För det är ju inte första eller sista heller för den delen då jag kommer få dessa samtal. Och det är ju inte så att jag inte vill att hon ringer till mig när hon mår skit. Jag är hennes trygghet, Jag finns där, vill finns där för alla barnen oavsett skick. Kommer alltid att finnas där så länge jag får vara kvar här i detta liv. Det var bara det att jag inte var beredd på hur fort det ena sinnesstämningen byts mot det andra.

Jag tröstar och vyschar bäst jag kan där i bilen mellan dålig mottagning och tankar som rusar runt i mitt huvud. Jag vill lyssna och hjälpa, men råd är dålig idé att ge vid dessa tillfällen, de räcker inte fram mellan det trötta och ångestfyllda.

 

Jag undrar vart personalen är som tillhör det stället hon bor på befinner sig. Hur kan det vara möjligt att en människa med en viss problematik inte ankras upp mer än vad det gör idag? Eller hur kommer det sig med människor som min lilla skrutta inte blir mer och bättre omhändertagna när det för sjuttio-elfte gången flyttas till ett annat koncept inom socialtjänsten.

Hur många har ett tryggt ankare som kan förtöja dem extra hårt när stormen blåser upp till orkan? Vad blir det av dem som inte har ett fungerande socialnätverk?

För min unge är ju inte den första eller den sista i världshistorien som har ett handikapp som inte syns med blotta ögat. Vart finns kunskaperna? Inom socialtjänsten hade jag kunnat önska mer. Skolad till trots, men jobbar du exempelvis inom missbruksenheten så kanske det borde finns mer utbildningar angående dem som har det som min unge. För om vi ökar förståelsen för olika problematik så kanske det skulle bli ett gäng friskare individer som fortare skulle sluta kosta samhället pengar, för till syvende och sist så är det väl handlar om? För om det inte är det så förstår jag inte riktigt hur det kan få se ut som det gör. För de som jobbar med detta borde kanske förstå att ångest tar inte paus. Inte mellan flyttar, inte för att andra mår bra eller för att solen skiner en varm vår dag.