6. jun, 2015

ungar och sociala relationer

Det här med ungar och hur det socialiserar sig. Ungar blir osams och spelar ut varandra för att nästa dag leka. Det kan ha fullkomligt hata varandra ena dagen för att sen fnittra hysteriskt dagen efter tillsammans med den där knäppaste av vänner.

Det är ju okey, att ilskan som ena dagen som var så stor går över. Det känns bra att barn kan förlåta och låta sig förlåtas.

Men jag kan bli lite ledsen av kommentarer från vuxna som ”jag lägger mig inte i”, ”det är bättre det får lösa sitt på egen hand” eller ”mitt barn skulle aldrig göra så”. Visst kan du som vuxen till ett visst mått hålla dig från att lägga dig i precis allt. Något jag själv fått jobba med och fått lära mig av mina kompetenta barn. Klart att ungar också måste få pröva sig fram i utvecklingen till att bli sociala varelser. Men…. Att använda detta som en strategi tycker jag är fegt. Ibland så behövs hjälp på vägen. Komma ihåg att barn är barn och speglar i sin tur olika familjekonstellationer.  

Det är inte farligt att lyssna och vägleda. Det är heller inte farligt att inse att ditt barn kanske faktiskt inte betedde sig schyst. Inte heller att sätta gränser för hur barnet beter sig gentemot andra, vuxna som barn. Detta är en del till att förstå rätt och fel.

Det jobbiga blir när kompisar till barnen har en annan ingång. För hur förklara jag på bästa sätt att inte elakheter plockas upp, att dessa hos vissa går omärkt förbi? Eller att allt alltid är någon annans fel inte barnet som gjort illa…

Balansen blir ojämn. Och så länge vi inte tar ansvar för våra barn, slutar att vara deras polare istället för föräldrar kommer en skev bild fortgå. Det kommer fortsätta mobbas i skolor och det kommer fortsätta finnas vuxenmobbning.   

Jag tänker då inte enbart på barnen som utsätts för psykisk och fysisk misshandel hemma. Om dessa barn blir utåtagerande, mobbare så finns det ju en klar och tydlig bild på hur det kommer sig. Dessa barn ”skriker” om att någon ska se dem. Min erfarenhet säger mig att dessa ”oälskade” ungar oftast är lättare om du bara vågar se dem…

Det jag tänker på är familjer som älskar sina barn, de är inte elaka och trots det blir det fel. För barn som får styra allt i ett hem söker gränser. Ett barn som har en ”polare” eller ”bästa vän” till förälder har inget ankare. Det är i alla fall vad jag tror och erfarenhet säger mig.

Ofta märker jag att barn som får styra pga. olika anledningar blir gränslösa. Det kan vara allt från att barnet en period varit sjukt och behövt extra omsorg eller kanske ett länge efterlängtat barn som gör det svårt med gränssättning. Alltså så handlar det föga om föräldrar som på något sätt vill illa, men det kan bli. För dessa barn, vana att styra har svårt att kompromissa, dessa barn blir lätt avundsjuka på vänner som har en egen drivkraft och färdigheter. De blir utstuderat elaka och missunnsamma om en vän är allt för omtyckt i och med att de själva är vana att stå i centrum i sin egen värld.  Krocken blir desto större om det inte finns en förälder som säger stopp. Kanske också skjutsar på barnets rätt till att vara på det viset, för ens egen unge kan omöjligt göra fel… 

Alla gör vi fel, alla agerar vi någon gång i livet på ett mindre sympatiskt sätt. Tror till och med Dalai Lama någon gång i sitt liv gjort tokigheter. Så är det, för att alla behöver vi mer eller mindre jobba med vår avund, ilska och osäkerhet. Och får vi inte lära oss från dem som ska vara vår första trygghet i livet är det inte alltid helt enkelt.

Jag har en önskan, den önskan innebär att vi alla hjälps åt som vuxna att se barnen. Att lär rätt och fel i sociala kontakter. En bra tumstock är, var mot andra som du själv vill bli behandlad. Ordspråket är gammal och nött men så sant. För det är i det omvända perspektivet du först på riktigt kan se och förstå känslan du utsätter andra. Det är i den insikten du värderar din egen roll i en social relation.

 

Släpp inte barnen vid för våg i kärlek, älska dem tillräckligt och intressera dig för att ge dem instrumenten som gör dem till trygga, omtänksamma individer med tro på sin egen och andras förmåga.