17. jun, 2015

Senapsskål och ruccola

 Är så evinnerligt trött. Trött på människor som vill vara något de inte är.

Jag tänker då inte på människor som vill bli något nytt, som söker något nytt för att göra en förändring. Inte heller de små herrarna och damerna i den fina delen av staden. De är på något sätt förlåtna i sin egen otillräcklighet och de ljuger inte om sig själva.

Utan människor som i sin jakt på den perfekta ”tillräckligt kultiverat fina” tenderar att bli så skeva. Skeva i sin bild av sig själva och andra. Där de lätt förkastar, ser ner och till och med ljuger om sig själva för att hamna i ett slags ”jag är så här bra, hur bra är du, sa du?” Dessa människor blir så ointressanta, så otroligt tråkiga. Och det är ju inte det jag tror det är vad det vill uppnå. Allt handlar väl om en dålig självbild helt enkelt. Att genom att trycka till andra med sin fabricerade överlägsenhet känna sig lite, lite bättre än vad det egentligen gör hemma ensamma på sina kammare.

Dessa individer kan också ha en förmåga att klumpa ihop sig. Där de på något underligt vis mäter hur ”rätt” de är inför likasinnade. De kan finnas på arbetsplatser, som en som jag var på ett antal månader, där det tex kunde låta så här;

-       Ska du till Thailand?

-       Jo, ja det ska jag. Men inte till Phuket! (förfärad min för tänk om kollegan ens haft detta i sina tankar om hen)

-       Kollegan; nej, men det förstår jag väl att du inte ska! Själv ska jag åka till Malaysia. (alltså inte intresserad av var i Thailand kollegan ska, för de är sååå ute, utan förmedlar snabbt att hen själv ska till Malaysia som är sååå inne).

.

Själv skulle jag under detta år åka till Thailand, behöver jag nämna att det var till Phuket jag skulle till? J När jag lite glad i hågen sa att jag skulle till Thailand jag med och råkade nämna vart, tittade kollegerna på mig och frågade om det var första gången jag var där. Nej svarade jag sanningsenligt det är andra gången till samma ställe…

Behöver jag beskriva minspelet på mina kollegor? Nä, jag tror ni förstår, jag var helt enkelt totalt ute. Och kände mig med ens väldigt olycklig som skulle till Thailand. Som tur var är jag en inkännande och tänkande varelse som inser det idiotiska i allt detta. Jag är lyckligt lottad som kan åka någonstans överhuvudtaget, så är det bara. Och några veckor senare satt jag nöjd på en strand i Phuket och njöt av vit sand mellan tårna och saltrufsigt hår och kände mig, precis som jag var, jäkligt lyckligt lottad!

 

Jag funderar på hur det kommer sig att människor av detta slag gör mig trött. Jag tror det beror på att jag blir på helspänn av att försöka lista ut och hänga med vad som är kulturellt acceptabelt. Och att det är, på något underligt vis, hopkopplat med intelligens och jag är ju inte sämre än att jag vill att andra ska se att jag faktiskt har en hjärna. Men i och för sig är det kanske inte detta som är problemet. För hjärna är ju föga ihopkopplat med vart jag reser eller vad jag äter eller vilken krog jag väljer eller vilket vin jag köper på systembolaget…

Det finns andra sköna historier om människor som på något underligt vänster fått mig att krypa ihop och känna mig mindre bra. De riktigt inbitna kulturnissarna. Återigen inte de som är kultiverat intresserade och jäkligt kunniga om historia och dyl och som fascinerat och intresserat tar in människor i sina liv.

Utan de där osäkra, som vill ge sken av att de är säkra, som få sitt syre från att uttala sig nedlåtande om andras smak. För vem bestämmer vad som är fint eller inte. Sitter inte allt i betraktarens ögon, gom och öron?

Med risk för att stöta mig med vissa av mina vänner som jag för övrigt tycker mycket om, förutom en viss liten detalj, denna skevhet i sin strävan efter kultiverade perfektion. När jag pratar om perfektion här menar jag längtan till att vara den där kulturnissen som drar runt på söder, äter på rätt krog och lyssnar på rätt musik för inte tala om, ser på rätt utställning på fotografiska. Människor med hög lön, dyra kläder som ska se ut som fattigmanskläder när de i självaverket kostar en mindre månadslön att klä sig i. Dessa människor som hellre skulle dö än förtälja de har en tv hemma i vardagsrummet…

Det är ju inte så att jag själv inte gillar allt detta, inte tu tal om det. Jag hade mycket gärna haft en liten lya på söder när mörka december månaden tråkat ut mig totalt här i den röda stugan på landet. Och jag går gärna på en lite krog och äter gott och filosoferar på Fotografiska. MEN tycker jag om något så gör jag det och gör jag det inte så säger jag det, kulturellt rätt eller ej. Jag har ingen lust att försöka passa in i en liten klick av fin-kulturen om det bär mig emot. Som till exempel om jag är sugen på en köttbit med bea så äter jag det, hur ute det än må vara. Om Gessles sommartider spelas rycks jag med och sjunger gladligen med i refrängen. Om ett svartvitt foto på fotografiska av en kvinna som ser utnyttjad ut ger mig anstöt, hur känd och hipp fotografen än må vara så säger jag det, för att detta är jag.

Jag vägrar låtsas för att någon annan kan tro att jag inte har någon hjärna, eller i alla fall tillräckligt intelligent hjärna.

 

Jag vet inte, kanske borde jag bara låta det bero, men jag är så trött på att dessa människor tycks få så mycket utrymme och att det helt öppet kan kritisera någon annans smak för att den inte är tillräckligt finkulturellt eller va fan det nu kan vara.

Ta bara ett exempel till angående min musiksmak. Jag är allätare, ett annat ord för jag tänker fan inte bestämma mig för vad som är bra smak eller dålig smak jag lyssnar på det jag vill, så länge jag tycker att det är bra! Lägg då till att jag även lyssnar på sådant som anses ”fint” också…

Jag sjöng här om kvällen med i en låt skriven och framförd av en känd svensk artist, var av min vän N skrattar och frågar hur jag kan lyssna på sådant skit.. Skit, undrar jag? Det är konstigt att sådan skit kommer från en artist som hållit på i mer än 30 år och fortfarande lyssnas på. Att denna artist kanske inte hör till fin-kulturen men är jäkligt kulturell måste väl också anses som rätt coolt. Och om så många tycker om och lyssnar på denna artist så är det väl knappast mig det är fel på… eller? Smaken är som baken. Och jag är så evinnerligt trött på att en lite klick i vår huvudstad sätter ramarna för vad som ska anses bra och mindre bra. Kan människor inte bara få vara och tycka olika utan för den skull dömas ut som mindre vetande.  

För intelligensen sitter inte namnet på rätt artist eller namnet på rätt mat du stoppar i munnen. För senapskål är ruccola och ruccola är senapskål. Sedan de bytte namn på denna sallad som för övrigt funnit i Sverige sedan 1600-talet ökande försäljningen med en ansenlig procent, ruccola var något spännande, nytt och trendigt…eh…NOT. Den var helt enkelt sallad som funnits i flera sekel. Och jag kan lova er kära vänner att senapskålen var minst lika god då den hette senapskål som när den bytte namn till ruccola. Och musik är musik och till för lyssnaren att avgöra om det är lyssningsbart eller ej. Och vart vi reser och trivs med oavsett det är till Kanarieöarna eller en resa till en liten exklusiv ort i Sydafrika är du inte mer eller mindre smart, kanske möjligtvis mer eller mindre skev beroende på åsikten om andras val.