18. aug, 2015

Hvb, ad/hd och taskigt styrda organisationer

Jag jobbar för tillfället på ett jobb någonstans i en stad. Det är ett hem för ungdomar som kanske inte har haft det så lätt i livet. De bor i alla fall där pga missbruk, kriminalitet och har olika ingångar till hur och varför de är där.

Jag älskar att jobba med det andra kan tyckas omöjligt. Omöjligt är till för att göra möjligt och så länge det finns liv finns det hopp.

Hemmets filosofi var det första jag föll för. Ungdomen ska inte kunna straffa ut sig och det ska hjälpas till ett eget tänkande. Du vill således få ungdomen att se sin egen del för att lyckas bryta ett destruktivt beteende. Vad vinner ungdomen på i längden. Vilken del har de själva ansvar för och vad tjänar de mest på för egen räkning osv. 

 

Allt det där är en så fin tanke att det gjorde mig lycklig i hjärtat. Hur många hvb-hem har jag inte passerat under de värsta åren tillsammans med mitt strultroll till barn. Det där att straffa ut sig var mer vardag än undantag. Där filosofin ägdes av total drogfrihet och där misslyckanden inte tolererades. Målet är förvisso drogfrihet, men att komma dit kan också, och får också innebär en rad misslyckanden innan du vunnit mod och inser att även du är värd det som alla andra är värda, att få vara du och vara bra för den du är.  

 

För det är ju så, att dessa barn kan det där med att misslyckas. Det är en slags trygghet i kaoset. För det kan vara otäckt att lyckas. Det kan vara så in i helvete läskigt att när det väl närmar sig en förbättring som exempelvis, utslussningslägenhet eller flera resor hem, eller chansen till ett nytt jobb eller skola blir så övermäktigt att man ser till att göra bort sig så allt går åt pipsvängen. Det låter inte logiskt, jag vet det. Men det finns faktiskt en logik i det här.  Logiken är att om du ett helt tonårsliv (gäller även vuxna missbrukare/kriminella) fått till dig att du på det ena eller andra sättet är misslyckad.

 

Kanske på grund av att du aldrig kunde sitta still i skolan och störde andra, eller att du var så arg och utåtagerande för att du hade så ont i din mage för vad du skulle finna hemma när skoldagen var slut. Kanske en full förälder, eller en slagen mamma och en aggressiv pappa, eller en psykiskt sjuk förälder med så mycket ångest att du helt enkelt fick klara dig bäst du ville. Andra såg dig som en bråkstake som det inte fanns något hopp att bli något av. Helt enkelt stack du ut på diverse icke-vara och vara sätt, för det kanske var det enda normala sättet du kunde vara i en onormal familjesituation.

Detta utgöra ofta att du i andras ögon är misslyckad. Du är trygg i det där. Där vet du vem du är. Där vet andra vad du är. När det sen på något vis i ditt liv gick så långt att socialen uppmärksammade dig hade du ett helt bibliotek av misslyckanden som du trodde ägdes av dig.

 

Att bygga självtillit tar tid. För att bygga nytt och ändra en redan djupt plöjd fåra krävs mycket jobb, tid men framför allt mycket KÄRLEK. Vi glömmer den allt för ofta. Detta varma medmänskliga. Med den kommer också acceptans och ”jag härbärgerar din smärta” För när du som aldrig klarat det där med att vara bra, klara av sådant som skola, sommarjobb eller att ha en sund vardag kan det självklara sunda som finns för de där andra vara det mest diffusa och svåraste att nå.  Om du samtidigt möter en vägg av motstånd, av oförståelse och/eller ilska kan kaoset få fortsätta och bilden av misslyckad individ sätta sig så djupt att den blir en verklig del i det egna jaget. 

 

Med egna erfarenheter kan jag känna med dem föräldrar som på något sätt i sin egen kontext försöker lösa detta, med ett barn som inte blev som de kanske tänkt, som de kanske önskat. Som med sitt tvärtemot beteende försöker finna en plats i ett universum där stjärnor och planeter borde få uttrycka olikheter men som allt för ofta ska slipas efter samhällets normer. Men jag har en tro på att de allra flesta föräldrar vill att det ska lösa sig för deras barn, sen hur den lösningen ser ut är naturligtvis olika.

Oavsett förståelsen kring det egna eller dem med oförmåga att se att barnet bara speglar den dys funktionalitet som finns i familjen så måste stöd finnas. Den ser inte lika ut eftersom alla har sin unika historia. Det som upprör mig mest är att samhället ibland förlitar sig/lägger ansvaret på barnet. AD/HD diagnoserna skjuter i höjden och vi är så förblindade av ett samhälle som måste fungera ut efter läkarindustrins prioritet, att vi som behandlare slutar att tänka orsak och verkan.

 

Vi har på ett underligt vis knutit samman läkekonsten med den själsliga så till den milda grad att vi har svårt att trassla ut vad som är vad. Det finns mycket att säga om detta. Säkert många som blir uppretade och menar att AD/HD och liknade diagnoser finns. OCH med riks för att trampa någon på tårna tror jag inte på det. Jag vägrar tro att det ens är möjligt att 700% höjning de senaste 10 åren av exempelvis AD/HD utgör en sann bild av hur det egentligen är. Jag kan sträcka mig till att det kanske finns men till en mycket liten del som i så fall utgör någon slags hjärnskada (vilket ännu ej dags datum är till 100% bevisat). Detta kan låta hårt att skylla på familjekonstellationer som förklaringsmodell till att barn bär ett visst beteende. Men hur tänker vi annars? Att det en kommet är barnen som det är fel på? Och hur tänker vi att detta landar i en barnasjäl?  

 

För även om kärleken till barnen är starka kan kraften att visa kärlek och omtanke vara utmattat eller bero på den egne ryggsäcken som innehåller allt från missbruk till psykisk ohälsa som i sin tur leder till anknytnings problematik. En del beteenden ”rinner nedåt” eller…jag skulle nog påstå, det flesta beteenden rinner nedåt.

 

Sen går det att diskutera hur det kommer sig att en av exempelvis tre i samma familj ”fuckar” ur. Då tänker jag att det också finns en sårbarhet. Sårbarheten hos den specifika individen kan se olika ut, just för att vi är unika. Denna sårbarhet utgör hur mycket vi klar av i den vardag vi kommer från. Vad som är den utlösande faktorn till ett beteende som är lite rörigare än normalt.

Jag ska inte i dag fördjupa mig mer i AD/HD men vill poängtera att AD/HD är en beteende diagnos, det vill säga det säger inget om orsaken till att ett barn/ungdom beter sig som den gör.

 

En kollega frågade mig om en av de boende, hur jag gjorde för att hen skulle krypa ur sitt skal. Kollegan berättade för mig att den boende hade grav AD/HD. Denna hen vi kan kalla hen för Kim, var svår att nå och trotsade som en 6 åring trots sin övre tonårsålder. Bråkade om det mesta och ville ha igenom sin vilja till varje pris. Fick hen inte det så kom det fulla ord och det slogs i väggar och dörrar.

Jag sa till denna kollega AD/HD eller ej men först och främst acceptans för Kim som individ, härbärgera hens känslor och blanda inte din egen frustation och egna normer så hittar du in. Sen lite kärlek så får du också ett leende. Kollegan tittade missmodigt på mig och sa, jag tror Kim behöver medicin. Där slutade vår dialog. Jag kan Kims historia vilket inte går att läka med medicin, däremot med det där andra…

 

Nu kanske du tycker att jag gör det här enkelt. Det är enkelt, men det kräver tid. Mycket tid. Tiden till att du hinner stanna upp.

 

Nu var det ju det här med min nya arbetsplats. Den som jag trodde hade det där extra. Och kanske den har, just i utformningen av själva grundtanken. Men…detta räcker inte. Du måste också värdesätta personal. För det är personal som ska genomföra den grundtanke företaget har. Det är personalen som ska stanna upp och känna, vad blir bäst i det här läget? Och för att kunna göra det krävs det personal som stannar kvar på arbetsplatsen och inte i ett konstant flöde bytas ut mot olika timvikarier och nya ansikten och tillräckligt med personal alla dygnets timmar. Samtidigt behövs klara roller över vem som gör vad. Vad har socionomen för roll? Vad har behandlings assistenten för roll. Vem fungerar bäst i vissa situationer. Osv.

Vilket man tydligt missat på det här stället i en stad någonstans i Sverige. Här vill man att personal ska säga ja och amen till allt. Men… när det kommer till sådant som löner, löneförhandling, kollektivavtal (som de för övrigt inte är med i…) anställningsavtal förvandlas de ansvariga till de halaste av ålar sliprar ur greppet och humlar fram något om att det där tar vi sen.. Det där tar vi sen… Men för de här människorna som bor där, hur blir det för dem? Om systemet är att förhala rätt timpenning och schysta avtal och det genererar ett konstant flöde av personal som kommer och går. Är det detta de behöver?

Nej, det var ju just det. Det var det där med att härbärgera och acceptansen att saker och ting måste få ta tid och det måste finnas trygghet, som trots goda intentioner aldrig blir av. När hjärtat inte är riktigt på det rätta stället, eller är på rätta stället men ledningen och organisationen inte fungerar, när fel människor ska försöka få ihop en verksamhet utan att tänka hela vägen. Det räcker inte med goda intentioner om det i grunden inte implanteras på ett korrekt sätt.  

Och förlorarna, förlorarna blir åter igen barnen, de misslyckade som kan bli lyckade.

Och mitt hjärta skuttar inte lika lyckligt längre, jag har åter igen vandrat genom ett Hvb som inte håller det som de så vackert lovar i sin presentation för socialtjänst och andra intressenter.