21. okt, 2015

Här är jag men inte du...

Här är jag nu. Mitt bland mig och andra. Men inget ger tröst i det som jag saknar av dig.

Det gör så ont att inga ord kan beskriva. Så ont i hela min kropp.

Barn ska inte dö. Barn ska växa och bli stora. De ska leka, ha tonårens vånda komma ut på andra sidan och perspektiven ändras. Barn ska inte dö. Inte.

Jag saknar dig. Vill ha dig nära. Vill det nu och alltid.

Men du finns inte längre. Du kommer aldrig tillbaka till mig. Du kommer aldrig tillbaka till oss, vi som höll dig nära.

Så liten du var, så stort avtryck du gjorde. Saknaden är enorm. Vill ha dig tillbaka. Vill det nu.

När allt var hopplöst och mörkt fanns du där med ditt skimrande väsen och lät oss gång på gång förstå hur mycket vi älskade dig. Min rädsla att din mor och jag skulle förlora dig. Att du skulle placeras långt ifrån där du hörde hemma på grund av myndigheternas ovilja att se din mors förvandling, ditt trygga nätverk.

Nu är du borta för alltid. Alltid. Aldrig mer får vi snusa dig i ditt mörka hår, höra ditt gurglande skratt, din början till ett språk. Du bara dog utan en fysisk förklaring.

Du dog på ett utredningshem där din mamma och du inte hade tillgång till lugn och ro. Det gapades och skrek. Äldre barn skrämde er små, hade det som sport att se dig rycka till och börja gråta när höga ord träffade ditt öra. Din mamma bad personal gång på gång, hon såg hur du led. Vanmakt.

Ni var inträngda i ett litet rum som var varmt trots öppet fönster dygnet runt. Du hade inte tillgång till egen säng. Ni delade en våningssäng med 45 centimeters rymd till sängen ovanför. Din mamma var orolig för plötsligspädbarnsdöd. Hon vädjade även här personal gång på gång om ett större rum och plats för en säng till dig. Hon bad även socialen och beskrev hur du led. Men enligt dem var det din mamma som var jobbig, det var din mamma som var ostabil. Mer vanmakt.

Din mamma såg hur du led.

Sen dog du. Där i det trånga, lilla,  varma rummet. Alla som sagt att din mamma var problemet stack huvudet i sanden. Socialtjänsten som drivit detta i ett hysteriskt tempo försvann. Ingen ville ta ansvar för den hets ni utsattes för. Efter flera dagar kom ett beklagande från en kvinna som inte drivit ärendet. Hon fick ta smällen för vår sorg, ilska och frustation.

C. T. på V- socialkontor har än idag fyra veckor senare inte beklagat de hon utsatte mitt barnbarn och min dotter för.

Jag hoppas hon byter bana och inser att hon inte ska driva ärenden med barn och familjer. För om du ska, behöver du ha hjärtat på rätta stället. Du behöver förstå när du är på väg att göra ett ärende personligt och inte längre kan hålla dig objektiv. Förstå när du är på väg att kategoriserar i stället för att se ärende från ärende unikt. När du är mer maktstyrd än hjälpstyrd. När du inte längre kan hålla dig konkret därför att du inte har något konkret att komma med. När du vägrar se verkligheten och backa och se att människor kan förändras. Människor som får barn har en ännu större chans till förändring. Alla lyckas inte men en del, det behöver du inse. 

Jag hoppas C byter inriktning för allas skull, även för hennes egen. För om det ska finnas något ljus i allt detta mörker är det för att inte en enda mamma och spädbarn till ska behöva bli behandlade som ni. Inte en enda ska behöva riskera sitt liv och/eller hälsa för att det har haft ett förflutet och socialtjänsten väljer att inte se att förändring kan ske. Inte en enda ska behöva bli misstrodd som uppfyller alla kriterier socialtjänst och utredningshem sätter... för varför har man då dessa mallar att gå efter om det ändå inte spelar någon roll? 

Vi får aldrig ett högt älskat barn tillbaka. Vi önskar ingen detta helvete på jorden. Sorgen äter oss och vi har snart byggt en ocean av tårar efter saknaden till dig. Sömnlösa nätter då mörkret gör tomrummet efter dig så påtagligt. Där finns inget vi kan gömma oss i. Där finns bara du som inte finns helt nära. Ett känslostormande vacuum. Kaos.

Älskade ängel, älskade du. Hjälp oss. Lär oss. Hur ska vi kunna leva men inte du? Hur?