25. nov, 2015

Livet, döden och nya kostymer

Livet när vi tänker på det kan vara inget annat än att vi lever, det vi fyller det med. Familj som vi växte upp i, familjen med sambor eller äkta hälft, med egna och gemensamma barn. Det kan vara barndom, studier, tonår, kärleksrelationer, vänskap, jobb… Men livet är också en resa som slutar vid döden. Att dö är konstigt för ingen kan komma tillbaka till oss och berätta hur det var, för att det är, och inte kommer tillbaka. Men samtidigt är livet i sig också ganska konstigt, det faktum att vi faktiskt lever.

Och i det här konstigt så försöker var och en på sitt sätt skapa en ordning som passar. Men om ordningen ändras, om saker sker i det liv som är ditt, händer det att du plötsligt inser att det inte var det här du hade tänkt, att det inte var det här livet du ville ha. Att du kanske fyllde det med fel ting och fel människor.

Du kan en dag inse att du vuxit ur den kostymen du var så förälskad i för att du inte så ofta synade den i sömmarna. Den fungerade helt enkelt. Eller kanske gjorde den inte det, den kanske varken skyddade mot regn eller vind. Men eftersom du på ett säker vis parerade livets stormar så tänkte du att den funkade. Då. Men så händer det något som gör att du inte längre kan gömma dig, det finns varken vindskydd eller ett paraply att springa in under och du står där ruskigt blöt och frusen.

Den där dagen kanske inte kommer till alla men den kom till mig.

Den dagen jag insåg att kostymen varken var bekväm eller speciellt välsydd. Men som med alla invanda ting är det inte helt lätt att kränga den av sig. Den har på något märkligt sätt gjort sig behövd och den har även satt ett signum för andra att den är lika med du.

En sak är väl att knäppa upp knappar och dra ned blixtlås och hasa av sig den. Den proceduren kanske inte är så svår.  

Men när du står där naken och tillslut väljer en ny, bättre sydd och i klarare färger och andra tittar på dig misstänksamt. När du själv begrundar det nya med andras ögon är det kanske inte så enkelt längre. För vem är du nu? Och då är det kanske lätt att dra den där gamla invanda på sig igen och låtsas som inget hänt. För när du inte bara är en annan i andras ögon utan du är också något nytt i dig blir det klurigt. Och även om själen vet att den inte en dag till står ut med det gamla så är det också ganska skrämmande med att göra nytt. Att vilja nytt. Att förklara för andra att det är så här det måste bli. Måste få vara. Att livet inte har några garantier och att om livet ska vara någonting värt för dig och för dig i relation till andra behövs det nya och det sanna.

Allt det där är så enkelt för mig att förklara, men när det kommer till handling och slänga invanda mönster, hur destruktiva de än är, så blir det svårt. I det gamla finns en trygghet som egentligen inget har med trygg att göra, utan det är själva invanda beteendet i sig som signalerar ”det här känner jag igen, här vet jag hur jag ska agera och det är bättre än det jag intet vet något om”.  Men samtidigt vet logiken i dig att leva destruktivt ger sår i själen, ger dig ångest får dig att må fysiskt och psykiskt dåligt. Och när du kommit så långt är det något som börjat gro i dig djupt där inne. Förändring. Längtan efter att leva i en harmoni med dina egna val och i dina relationer. Att ibland få ha obrutna tankar. Tänka klart. Kanske längtar du också efter ett stöd som aldrig varit till för dig, men vet du, det är till för dig och för alla andra som behöver. Vi har som mänskligrätt att ibland få vara svaga. Att inte alltid orka lyfta andra när vi inte orkar lyfta oss själva. Vi har ett ansvar som är viktigare än alla andra och det är det ansvaret vi har över oss själva. Över hur vi själva väljer att bemöta, möta. Kan vi inte möta oss själva och vara sanna mot oss själva hur ska vi då kunna ta oss an andra. Utveckla oss själva är vad vi kan, vad andra bestämmer sig för att göra är inget vi kan bemästra.

Själv fortsätter jag och prövar nya kostymer och vem vet, kanske den jag nu lite försiktigt tar på mig ibland inte alls passar längre fram, men vad gör väl det? Bättre att slänga den än att försöka passa in där du är helt ute.