Blogg

21. jul, 2015

Det kommer in en kvinna på förlossningen runt 12.30 tiden en måndag. Kvinnan har mycket ont då hon har haft en jobbig natt dessförinnan med värkar vart 5:e minut.

Kvinnan är mycket påverkad av smärtan. Den unga barnmorskan som tar emot kvinnan ser att kvinnan har haft ett förflutet med missbruk. Barnmorskan frågar kvinnan ”om hon tagit något”. Kvinnan förstår först inte vad hon menar (hon har varit ren i 3 år). Har du tagit heroin frågar barnmorskan. Kvinnan säger att det har hon inte. Barnmorskan frågar samma fråga 11 gånger… Tills kvinnan mitt i en värk skriker till henne att hon inte har och inte har gjort det närmaste tre åren.

Barnmorskan ringer den aktuella socialtjänsten i kvinnans kommun. Socialtjänsten kastar sig in till förlossningen. Detta gör det utan att först tagit reda på om prover tagits och om dessa prover i så fall har påvisat ett positivt resultat på heroin eller andra substanser.

Samtidigt kommer kvinnans mamma in till förlossningen för att stötta sin dotter. Dotterns sambo har också kommit in. Kvinnans svärmor finns på plats utanför förlossningssalen i väntrummet som ett ytterligare stöd tillsammans med kvinnans närmaste vän. Kvinnan har et stor nätverk som stöttar och hjälper.

Kvinnan får en ny barnmorska. En något äldre kvinna. Lugn och rutinerad. Hon ser att kvinna har mycket smärta och föreslår epidural vilket kvinnan tackar ja till. När epiduralen börjar verka blir kvinnan lugnare och kontaktbar. Hon är inte längre lika dimmig av smärta.

Kvinnans mamma går ut för att gå på toaletten då socialtjänsten hoppar fram från väntrummet. Den ena socialsekreteraren gråter och säger att hon är så orolig. Mamma undrar hur det kommer sig, då soc inte funnits där då det funnits fog för oro. Soc säger att hon tagit ett akut LVM (lagen om vård av missbrukare) på kvinnan. Mamman frågar vad hon grundar sitt beslut på då kvinnan inte är aktiv i något missbruk. Soc säger att hon har haft svårt att hålla tider på planerade möten. (kvinnan har haft ca 4-5 möten i veckan med olika tider på olika platser. Kvinnan har AD/HD).

Mamman till kvinnan säger att under de premisserna går det inte att ta ett LVM. Mamman undrar vad de gör inne på förlossningen. Vad tror soc att kvinnan ska göra? Springa i väg i värsta värkarbetet eller när barnet precis kommit ut och dra?

Soc svarar då att den första barnmorskan (den kvinnan blev inskriven av) ring och haft misstankar om att kvinnan har varit påverkad.

Mamma frågar om soc först tog reda på om så var fallet? Soc svarar att de inte gjort det. Här sätter mamman stop för diskussionen med förehavandet om att hon behövs hos sin dotter och inte diskutera med en socialtjänst som inte vet hur de på smidigaste sättet sköter sitt uppdrag.

Kvinnan föder en välskapt litet dotter. När efterarbetet görs runt omkring bebis och kvinnan blir mamman kallad till ett möte med soc. Mamman går ut för att höra vad det har att säga. Den fösta soc (tillhör beroende enheten) säger att hon dragit in det akuta LVM beslutet. Mamma är trött och sitter mest tyst och hör vad de har att säga. Två andra från familjeenheten är också på plats och säger till mamman att hon är beordrad till att stanna i 24 timmar. Mamma frågar hur det kommer sig då proverna varit rena och inte alarmerande hänt. Och kvinnan ska till en BB-avdelning med rutinerad och kunnig personal. Mamma får till svar att det är så det får bli om de inte ska omhänderta den lilla flickan på en gång eller att socialjouren ska sitta och bevaka kvinnan, pappan och den nyfödda.  

Mamman är trött. Hon har själv dagarna innan genomgått en stor operation men naturligtvis stannar hon för dottern och dotterdotterns skull. För hur bra är det för ett barn att inte få vara nära sin mamma och hur viktig är inte den fösta anknytningen? Kanske en kurs socialsekreterarna missade?

Mamma stannar hos sin dotter. Hon gör det till sent på kvällen dagen där på. Mamman hör inget mer från soc om hur det vidare ska se ut under kvinnans BB-vistelse.

Några dagar efter är det ett möte med soc på BB. Mamman kommer in för att delta med sin dotter. Där diskuteras hur det kommer att se ut framåt i tiden och vilken personal som kommer att arbeta, det är ju trots allt semestertider…

På kvällen ringer dottern sin mamma och är förtvivlad. På grund av platsbrist har man bestämt att kvinnan och bebisen ska flyttas till en annan avdelning. Kvinnan är skör, dels för att hon har det jobbigt med förändring och nya människa. Dels för att hon är som vilken mamma som helst, hon har precis fött barn med vad allt det inbär av hormonpåslag och annat.

Mamman kontaktar soc som råkar se meddelandet. Råkar, för att hon gått på semester egentligen och besvara med att det är det ingen på BB som meddelat henne om. Eftersom hon är på semester kan hon inget göra utan hänvisar till en kollega. Mamman har redan kontaktat kollegan kvinnan på soc hänvisar till. Mamman har gjort det och kontaktat samtliga som går att kontakta, hon har till och med gått så långt att hon kontaktat politiker. Utav landstinget får hon till svar att socialtjänsten inte bestämmer vad landstinget väljer att besluta. Mamman vet att det finns en samverkansplan som ska gälla mellan landsting och socialtjänst, den verkar varken socialtjänst eller landsting ha vetskap om.

Plötsligt är kvinnan inte så viktig. Inte så viktig och så akut som hon var under förlossningen. Nu är det semester, lediga dagar och soc går om varandra.

 

Kontenta

I denna historia kan vi undra hur det kan blir så här. Hur något från någon är så akut, fast det inte behöver vara akut då kvinnan varit drogfri i flera år. Då kvinnan har stabilt nätverk som tryggar henne.

Hur en person från socialtjänsten river upp och får till en historia över en annan människa som inte riktigt kommer nära verkligheten. Och dessutom eftersom hon är en myndighetsperson med makt även får med sig andra i en historia som hon anser är sann. Denna kvinna på socialtjänsten har en ledande roll. Vilket förstärker hennes trovärdighet. Samma kvinna på socialtjänsten har bara månader innan nekat den havande kvinnan hjälp när hon behövt hitta en boendeform som passar henne. Kommentaren från soc är att det finns något de kan göra för kvinnan, hon får lösa sin situation bäst hon kan själv.

Vi kan tänka oss att kanske har kvinnan från socialtjänsten större anledning nu att dra på det tyngre artilleriet. Nu när det finns ett litet barn med i bilden. Och det kan finnas fog för större insatser. Men man kan också tänka att det lilla livet redan fanns då, för ett par månader sedan i sin mammas mage. Och är minst lika viktig då som nu. I alla fall har det varit för den havande kvinnan och den blivande modern och alla som älskar henne.

Och visst kan det tyckas rättvist, att mamman blir ifrågasatt gång på gång trots att hennes prover inte påvisat återfall. Kanske är det så att du som människa med ett före detta missbruk får stå ut med frågor som upprepas gång på gång i kontakt med myndigheter och sjukvård fast det var änge sedan du lämnade det livet bakom sig. Och visst läser man ibland om individer som faller tillbaka i ett missbruk efter långt uppehåll. Men är det inte viktigt att vi tar individ för individ. Att vi hellre friar än fäller dessa människor. Jag har en ruggig känsla av att vi myndighetspersoner kan driva in dessa människor till missbruk för att de till slut ger upp. Det finns ändå ingen som tror på dem så varför ens försöka?  

 

Sensmoral

En vecka senare skriv det en artikel i lokaltidningen för den kommun kvinnan tillhör. Den artikel handlar om att socialtjänsten går på knä pga. att personalen är underbemannad och man har farhågor om att barn kommer att fara illa då personalen inte räcker till. Brevet är anonymt insänt till tidningen och kommer från en personal för barnenheten. Denne anonyme brevskrivare säger att detta är ohållbart och att flera redan slutat pga. det höga trycket redan slutat sina tjänster. Samma enhet som skickade TRE (!!!) socialsekreterare till en förlossning för att en personal på en förlossning misstänker att kvinnan är påverkad utan att provsvar kommit. TRE personer från en myndighet som går på knäna… TRE personer som borde prioriterat lite annorlunda. TRE personer som kanske kunde hjälpt någon som behövt hjälp, som behövt stöd, någon som inte har en uppsjö av ett tryggt och stabilt nätverk. TRE personer… smaka på det och känn den unkna och beska smaken.

Tänk på (om du orkar) att det 7 timmar de TRE socialsekreterarna satt och bevakade en förlossning, så fanns där säkerligen ett annat barn någonstans i kommunen som hade behövt hjälp. Kanske bli skyddad från att utsättas för stryk eller för annan försummelse som missbruk eller psykisk ohälsa. Ett annat barn som behövt de där 7 timmarna, ett annat barn som inte haft den turen till ett tryggt nätverk av andra vuxna.

Ett barn. Ett utsatt barn.

 

17. jun, 2015

 Är så evinnerligt trött. Trött på människor som vill vara något de inte är.

Jag tänker då inte på människor som vill bli något nytt, som söker något nytt för att göra en förändring. Inte heller de små herrarna och damerna i den fina delen av staden. De är på något sätt förlåtna i sin egen otillräcklighet och de ljuger inte om sig själva.

Utan människor som i sin jakt på den perfekta ”tillräckligt kultiverat fina” tenderar att bli så skeva. Skeva i sin bild av sig själva och andra. Där de lätt förkastar, ser ner och till och med ljuger om sig själva för att hamna i ett slags ”jag är så här bra, hur bra är du, sa du?” Dessa människor blir så ointressanta, så otroligt tråkiga. Och det är ju inte det jag tror det är vad det vill uppnå. Allt handlar väl om en dålig självbild helt enkelt. Att genom att trycka till andra med sin fabricerade överlägsenhet känna sig lite, lite bättre än vad det egentligen gör hemma ensamma på sina kammare.

Dessa individer kan också ha en förmåga att klumpa ihop sig. Där de på något underligt vis mäter hur ”rätt” de är inför likasinnade. De kan finnas på arbetsplatser, som en som jag var på ett antal månader, där det tex kunde låta så här;

-       Ska du till Thailand?

-       Jo, ja det ska jag. Men inte till Phuket! (förfärad min för tänk om kollegan ens haft detta i sina tankar om hen)

-       Kollegan; nej, men det förstår jag väl att du inte ska! Själv ska jag åka till Malaysia. (alltså inte intresserad av var i Thailand kollegan ska, för de är sååå ute, utan förmedlar snabbt att hen själv ska till Malaysia som är sååå inne).

.

Själv skulle jag under detta år åka till Thailand, behöver jag nämna att det var till Phuket jag skulle till? J När jag lite glad i hågen sa att jag skulle till Thailand jag med och råkade nämna vart, tittade kollegerna på mig och frågade om det var första gången jag var där. Nej svarade jag sanningsenligt det är andra gången till samma ställe…

Behöver jag beskriva minspelet på mina kollegor? Nä, jag tror ni förstår, jag var helt enkelt totalt ute. Och kände mig med ens väldigt olycklig som skulle till Thailand. Som tur var är jag en inkännande och tänkande varelse som inser det idiotiska i allt detta. Jag är lyckligt lottad som kan åka någonstans överhuvudtaget, så är det bara. Och några veckor senare satt jag nöjd på en strand i Phuket och njöt av vit sand mellan tårna och saltrufsigt hår och kände mig, precis som jag var, jäkligt lyckligt lottad!

 

Jag funderar på hur det kommer sig att människor av detta slag gör mig trött. Jag tror det beror på att jag blir på helspänn av att försöka lista ut och hänga med vad som är kulturellt acceptabelt. Och att det är, på något underligt vis, hopkopplat med intelligens och jag är ju inte sämre än att jag vill att andra ska se att jag faktiskt har en hjärna. Men i och för sig är det kanske inte detta som är problemet. För hjärna är ju föga ihopkopplat med vart jag reser eller vad jag äter eller vilken krog jag väljer eller vilket vin jag köper på systembolaget…

Det finns andra sköna historier om människor som på något underligt vänster fått mig att krypa ihop och känna mig mindre bra. De riktigt inbitna kulturnissarna. Återigen inte de som är kultiverat intresserade och jäkligt kunniga om historia och dyl och som fascinerat och intresserat tar in människor i sina liv.

Utan de där osäkra, som vill ge sken av att de är säkra, som få sitt syre från att uttala sig nedlåtande om andras smak. För vem bestämmer vad som är fint eller inte. Sitter inte allt i betraktarens ögon, gom och öron?

Med risk för att stöta mig med vissa av mina vänner som jag för övrigt tycker mycket om, förutom en viss liten detalj, denna skevhet i sin strävan efter kultiverade perfektion. När jag pratar om perfektion här menar jag längtan till att vara den där kulturnissen som drar runt på söder, äter på rätt krog och lyssnar på rätt musik för inte tala om, ser på rätt utställning på fotografiska. Människor med hög lön, dyra kläder som ska se ut som fattigmanskläder när de i självaverket kostar en mindre månadslön att klä sig i. Dessa människor som hellre skulle dö än förtälja de har en tv hemma i vardagsrummet…

Det är ju inte så att jag själv inte gillar allt detta, inte tu tal om det. Jag hade mycket gärna haft en liten lya på söder när mörka december månaden tråkat ut mig totalt här i den röda stugan på landet. Och jag går gärna på en lite krog och äter gott och filosoferar på Fotografiska. MEN tycker jag om något så gör jag det och gör jag det inte så säger jag det, kulturellt rätt eller ej. Jag har ingen lust att försöka passa in i en liten klick av fin-kulturen om det bär mig emot. Som till exempel om jag är sugen på en köttbit med bea så äter jag det, hur ute det än må vara. Om Gessles sommartider spelas rycks jag med och sjunger gladligen med i refrängen. Om ett svartvitt foto på fotografiska av en kvinna som ser utnyttjad ut ger mig anstöt, hur känd och hipp fotografen än må vara så säger jag det, för att detta är jag.

Jag vägrar låtsas för att någon annan kan tro att jag inte har någon hjärna, eller i alla fall tillräckligt intelligent hjärna.

 

Jag vet inte, kanske borde jag bara låta det bero, men jag är så trött på att dessa människor tycks få så mycket utrymme och att det helt öppet kan kritisera någon annans smak för att den inte är tillräckligt finkulturellt eller va fan det nu kan vara.

Ta bara ett exempel till angående min musiksmak. Jag är allätare, ett annat ord för jag tänker fan inte bestämma mig för vad som är bra smak eller dålig smak jag lyssnar på det jag vill, så länge jag tycker att det är bra! Lägg då till att jag även lyssnar på sådant som anses ”fint” också…

Jag sjöng här om kvällen med i en låt skriven och framförd av en känd svensk artist, var av min vän N skrattar och frågar hur jag kan lyssna på sådant skit.. Skit, undrar jag? Det är konstigt att sådan skit kommer från en artist som hållit på i mer än 30 år och fortfarande lyssnas på. Att denna artist kanske inte hör till fin-kulturen men är jäkligt kulturell måste väl också anses som rätt coolt. Och om så många tycker om och lyssnar på denna artist så är det väl knappast mig det är fel på… eller? Smaken är som baken. Och jag är så evinnerligt trött på att en lite klick i vår huvudstad sätter ramarna för vad som ska anses bra och mindre bra. Kan människor inte bara få vara och tycka olika utan för den skull dömas ut som mindre vetande.  

För intelligensen sitter inte namnet på rätt artist eller namnet på rätt mat du stoppar i munnen. För senapskål är ruccola och ruccola är senapskål. Sedan de bytte namn på denna sallad som för övrigt funnit i Sverige sedan 1600-talet ökande försäljningen med en ansenlig procent, ruccola var något spännande, nytt och trendigt…eh…NOT. Den var helt enkelt sallad som funnits i flera sekel. Och jag kan lova er kära vänner att senapskålen var minst lika god då den hette senapskål som när den bytte namn till ruccola. Och musik är musik och till för lyssnaren att avgöra om det är lyssningsbart eller ej. Och vart vi reser och trivs med oavsett det är till Kanarieöarna eller en resa till en liten exklusiv ort i Sydafrika är du inte mer eller mindre smart, kanske möjligtvis mer eller mindre skev beroende på åsikten om andras val.     

 

 

 

 

13. jun, 2015

Jag hade en lunchdate med min fantastiska kompis x här om dagen. Kompis x kommer något sen till vår lunchdate. Det är helt okey. Jag vet att hon har mycket i sitt liv. Hon jobbar intensivt och mycket, hon har barn med en hel drös aktiviteter som hon som en god mor skjutsar till, hejar på och torkar en och annan tår när det inte går så bra som barnen vill.

Kompis x är mycket, i hela sin uppenbarelse tar hon plats. Hon tar plats på ett för henne självklart sätt för att hon kan, för att hon är så trygg i att få ta plats.

Ibland har hon reflekterat över den plats hon så självklart tar och funderar på att kanske det vore bra om hon taggade ner, tog det lugnare och kanske släppte fram ”de där andra”.

”De där andra” är individer som inte helt självklart landar i ett sammanhang. Individer som inte pratar som en forsande vårbäck under smältisens framfart. De där som kanske försöker göra sina röster hörda men som drunknar inför andras högljuddhet eller de där som enbart gör rösten hörda när ett fåtal andra kan bevittna deras utsagor.

Min kompis x kan säga ibland att hon borde hålla tyst, problemet är bara att hon i ren frustation inte mäktar med om pausen blir allt för lång.

Hon kan vid sådana tillfällen konstatera att ”va fan, säg något då om ni har en åsikt och gör ni inte då så får ni skylla er själva”.

Hon är för och emot, hon är ena dagen på ett sätt och en annan dag tvärt emot. Hon skrattar gott åt sig själv och sina egna tillkortakommanden. Och just därför är hon förlåten i mina ögon. För att hon är bland de få jag känner som tar kritik utan att slås till marken, hon gör något av det om det för henne känns relevant.

Hon har också en sann bild av sig själv som inte sätter henne på de höga hästar hon skulle kunnat gjort om hon inte haft denna förmåga. Hon är kärleksfull och omtänksam och hon har ett bagage som inte är av det lättaste slag. Hon ser livet svart eller vitt eller i alla fall i de starkaste färgerna. Hon har lätt att plocka fram drivande och duktiga personer som kan bygga ett framgångsrikt team. OCH hon är kvinna och är trots vår mansdominerande värld helt klar på att ta just den plats hon finner självklar.

Skillnaden mellan henne och mig är att jag ser nog inte livet så svart eller vitt eller bara de starkaste färgerna. Jag väljer kanske mer nyanser av färgskalan än min kära vän x.

För i den ljusaste nyansen av beige kan det finnas en oupptäckt skimrande nyans som har det mest intressantaste av historier om du bara tar dig tiden till att lyssna. Kanske tar det dagar eller till och med år, men när dessa individer äntligen når fram kan de bära de vackraste och mest intressantaste historierna om livet. De kan också ha en annan dimension på lösningar en den mest framfusiga och lösningsfokuserade människorna.

De där kornen av stjärnstoft som gör ett uppdrag inte bara framgångsrikt rent ekonomiskt utan också ger de en kvalitet utöver det vanliga.

Här skulle min vän x skratta högt och säga;

”kom igen Sanna vissa saker måste drivas framåt. Man kan inte vänta hur länge som helst för då har chansen passerat”.

Och jag tänker att hon har rätt, men också fel. Jag tänker att min vän x och hennes drivande ådra och de fundersamma och långsamma behövs, båda. Jag tror inte på en värld där allt rimmar lika, jag tror på en värld där alla har en plats. Vad den platsen är behöver vi ”de där andra” att hjälpa oss med. Oavsett vi är av den mer virvelvinds karaktär eller den lilla sengångaren i vår framtoning. Jag tror inte att sengångare för självklart behöver vara på en arbetsplats som ”passar” för den personligheten eller att virvelvinden per automatik behöver stå i det främst ledet. Kanske skulle arbetsmarknaden med allt för många narsorcistiska chefer tonas ner om vi vågade satsa på ”fel” person på ”rätt” plats… Ja, detta är sådana funderingar jag kan ha en helt vanlig vardag i sommarens juni. Det jag är absolut övertygad om är i alla falla att min vän x lyfter mig när jag saktmodigt kört ner mina fötter för djupt i myllan. Och jag har en förhoppning att jag även tar ner henne när hon svajar allt för högt där upp bland molnen. PÅ rätt eller fel plats, du kan bli förvånad över människor kapacitet om du vågar ändra din egen föreställning kring hur allt ska vara och inriktar dig på hur det skulle kunna vara.

 

6. jun, 2015

Det här med ungar och hur det socialiserar sig. Ungar blir osams och spelar ut varandra för att nästa dag leka. Det kan ha fullkomligt hata varandra ena dagen för att sen fnittra hysteriskt dagen efter tillsammans med den där knäppaste av vänner.

Det är ju okey, att ilskan som ena dagen som var så stor går över. Det känns bra att barn kan förlåta och låta sig förlåtas.

Men jag kan bli lite ledsen av kommentarer från vuxna som ”jag lägger mig inte i”, ”det är bättre det får lösa sitt på egen hand” eller ”mitt barn skulle aldrig göra så”. Visst kan du som vuxen till ett visst mått hålla dig från att lägga dig i precis allt. Något jag själv fått jobba med och fått lära mig av mina kompetenta barn. Klart att ungar också måste få pröva sig fram i utvecklingen till att bli sociala varelser. Men…. Att använda detta som en strategi tycker jag är fegt. Ibland så behövs hjälp på vägen. Komma ihåg att barn är barn och speglar i sin tur olika familjekonstellationer.  

Det är inte farligt att lyssna och vägleda. Det är heller inte farligt att inse att ditt barn kanske faktiskt inte betedde sig schyst. Inte heller att sätta gränser för hur barnet beter sig gentemot andra, vuxna som barn. Detta är en del till att förstå rätt och fel.

Det jobbiga blir när kompisar till barnen har en annan ingång. För hur förklara jag på bästa sätt att inte elakheter plockas upp, att dessa hos vissa går omärkt förbi? Eller att allt alltid är någon annans fel inte barnet som gjort illa…

Balansen blir ojämn. Och så länge vi inte tar ansvar för våra barn, slutar att vara deras polare istället för föräldrar kommer en skev bild fortgå. Det kommer fortsätta mobbas i skolor och det kommer fortsätta finnas vuxenmobbning.   

Jag tänker då inte enbart på barnen som utsätts för psykisk och fysisk misshandel hemma. Om dessa barn blir utåtagerande, mobbare så finns det ju en klar och tydlig bild på hur det kommer sig. Dessa barn ”skriker” om att någon ska se dem. Min erfarenhet säger mig att dessa ”oälskade” ungar oftast är lättare om du bara vågar se dem…

Det jag tänker på är familjer som älskar sina barn, de är inte elaka och trots det blir det fel. För barn som får styra allt i ett hem söker gränser. Ett barn som har en ”polare” eller ”bästa vän” till förälder har inget ankare. Det är i alla fall vad jag tror och erfarenhet säger mig.

Ofta märker jag att barn som får styra pga. olika anledningar blir gränslösa. Det kan vara allt från att barnet en period varit sjukt och behövt extra omsorg eller kanske ett länge efterlängtat barn som gör det svårt med gränssättning. Alltså så handlar det föga om föräldrar som på något sätt vill illa, men det kan bli. För dessa barn, vana att styra har svårt att kompromissa, dessa barn blir lätt avundsjuka på vänner som har en egen drivkraft och färdigheter. De blir utstuderat elaka och missunnsamma om en vän är allt för omtyckt i och med att de själva är vana att stå i centrum i sin egen värld.  Krocken blir desto större om det inte finns en förälder som säger stopp. Kanske också skjutsar på barnets rätt till att vara på det viset, för ens egen unge kan omöjligt göra fel… 

Alla gör vi fel, alla agerar vi någon gång i livet på ett mindre sympatiskt sätt. Tror till och med Dalai Lama någon gång i sitt liv gjort tokigheter. Så är det, för att alla behöver vi mer eller mindre jobba med vår avund, ilska och osäkerhet. Och får vi inte lära oss från dem som ska vara vår första trygghet i livet är det inte alltid helt enkelt.

Jag har en önskan, den önskan innebär att vi alla hjälps åt som vuxna att se barnen. Att lär rätt och fel i sociala kontakter. En bra tumstock är, var mot andra som du själv vill bli behandlad. Ordspråket är gammal och nött men så sant. För det är i det omvända perspektivet du först på riktigt kan se och förstå känslan du utsätter andra. Det är i den insikten du värderar din egen roll i en social relation.

 

Släpp inte barnen vid för våg i kärlek, älska dem tillräckligt och intressera dig för att ge dem instrumenten som gör dem till trygga, omtänksamma individer med tro på sin egen och andras förmåga.

 

 

 

1. jun, 2015

På väg hem från en helt magisk weekend som jag i kärlek gav till mig själv (det har jag förstått efteråt det där med kärlekshandling till dig själv men det kommer jag inte diskutera nu) får jag ett samtal.

Samtalet kommer från ett av mina barn som haft det jobbigt i livet. Min lilla Fuffenu mår inte alls bra, hon sover inte, är svullen om fötter, känner sig allmänt låg och orolig. Hon är dessutom gravid med allt vad det innebär.

Hon har sådan ångest påslag att även om hon behöver sova går det inte. Eller rättare sagt hon vågar inte. För tänk om hon vaknar mitt i natten och ångesten är ännu större, eller tänk om hon inte vaknar alls och hon missar viktiga möten som andra bestämt tiderna till…  

Jag som är på andra sidan luren känner mig pånyttfödd som en hel weekend fått till ”bara mig”. Där jag hittat tillbaka till andningen, mediterat, Yogat och Soma Movat. Jag är så fylld med energi, eller det är i alla fall det jag är helt övertygad om tills jag svarar i mobilen.

Plötsligt rasar jag rätt ner och igenom det där ljusa, lätta, molnbolster jag svävat på och slår huvudet rakt ner i svartaste betong.

Mamman i mig blir först irriterad. Vad fan har du för rätt att sabba den här känslan jag flöt omkring på. Fattar hon inte att jag också behöver andrum! Hon är ju ändå vuxen nu! Det håller i en tiondels sekund. För ångest tar inte paus, oron som sliter i en människa gör det oavsett. Mammahjärtat kommer tillbaka och oron knockar mig totalt. Jag är inte förberedd. Jag har liksom släppt den där världen för ett ögonblick och den blir så mycket starkare i kontrast.

För det är ju inte första eller sista heller för den delen då jag kommer få dessa samtal. Och det är ju inte så att jag inte vill att hon ringer till mig när hon mår skit. Jag är hennes trygghet, Jag finns där, vill finns där för alla barnen oavsett skick. Kommer alltid att finnas där så länge jag får vara kvar här i detta liv. Det var bara det att jag inte var beredd på hur fort det ena sinnesstämningen byts mot det andra.

Jag tröstar och vyschar bäst jag kan där i bilen mellan dålig mottagning och tankar som rusar runt i mitt huvud. Jag vill lyssna och hjälpa, men råd är dålig idé att ge vid dessa tillfällen, de räcker inte fram mellan det trötta och ångestfyllda.

 

Jag undrar vart personalen är som tillhör det stället hon bor på befinner sig. Hur kan det vara möjligt att en människa med en viss problematik inte ankras upp mer än vad det gör idag? Eller hur kommer det sig med människor som min lilla skrutta inte blir mer och bättre omhändertagna när det för sjuttio-elfte gången flyttas till ett annat koncept inom socialtjänsten.

Hur många har ett tryggt ankare som kan förtöja dem extra hårt när stormen blåser upp till orkan? Vad blir det av dem som inte har ett fungerande socialnätverk?

För min unge är ju inte den första eller den sista i världshistorien som har ett handikapp som inte syns med blotta ögat. Vart finns kunskaperna? Inom socialtjänsten hade jag kunnat önska mer. Skolad till trots, men jobbar du exempelvis inom missbruksenheten så kanske det borde finns mer utbildningar angående dem som har det som min unge. För om vi ökar förståelsen för olika problematik så kanske det skulle bli ett gäng friskare individer som fortare skulle sluta kosta samhället pengar, för till syvende och sist så är det väl handlar om? För om det inte är det så förstår jag inte riktigt hur det kan få se ut som det gör. För de som jobbar med detta borde kanske förstå att ångest tar inte paus. Inte mellan flyttar, inte för att andra mår bra eller för att solen skiner en varm vår dag.