blogg

3. okt, 2016

Solens strålar klättrar in på dammig hyllor genom smutsiga fönster. När du andas i ett vinter land får du kippa efter luft. Luft som är utan syre. Du gör ett tappert försök att fylla dina lungor. De smutsiga ytorna täcker dig så att solens strålar solkar dina anletsdrag och du är långt bort från dig själv eller det som borde vara ditt jag.

Så minns du ängeln och doften av vanilj, viol och choklad, hade ängeln fått bestämma hade du varit ett helt annat jag idag.   

 

Hen snuddar vid din arm, önskar att själar ska mötas, men där bortom det som var ert är allt raserat. Hyn tycks blek av syrebrist och smutsiga strålar.

Förtvivlad är den tysta gråten över barnet som inte fick växa sig starkt på sin egen trygghet, på en grund av det som kallas kärlek. Plattformen var svajig, den exploderade mellan mammas spritluktande andedräkt och pappas stora kropp i din säng.

Liten och orörd, borde varit. Omhändertagen, borde ha varit till dem som skulle sett, hört och agerat.

   Ensam, ledsen och utlämnad. Blir arg, utåtagerande och missförstådd. Eller, introvert, socialt handikappad med ångest som dryper över din hud. Eller allt i olika sjok av ett jag.

Det hopplösa barnet, den stökiga eller tystlåtna ungdomen den själsligt sjuka vuxna.

Hen sträcker ut en hand för att röra den andres kind, för att känna värmen från någon som kan lindra det som gör ont. Men hejdar sig mitt i rörelsen. För vad spelar det för roll nu? Vem vill trösta knyttet som bara blev ett besvärlig, smutsigt troll?

I en medicindimma träffar jag dig. Hela du var fel. Hade alltid varit fel. Skulden och skammen vilar tung.

   Så sa de, det är bra om du kan strukturerar ett liv. Bli normal. Passa in i det som förväntas att människan ska vara, bete sig.

Minnesfragment som sylvassa skärvor river dit inre. Ibland så skarpt att smärtan är outhärdlig, ibland som en slö sax som trasar söder innanmäte smärtsamt långsamt, molande verk. Hur det än kommer, dina minnen, så gör det ont på det ena eller andra sättet. Men du ska medicineras, det är bäst så. Det finns ingen plats för dem som inte matchar mallen.

   Hen lutar pannan mot den kalla betongväggen. Orden kommer stötvis och inte helt i ordning. Det berättas om spyor efter fyllefester. Det berättas om en liten naken kropp under en större och svettig. Om dig gömd bakom en soffa. Du är knappt tre år.

En kall januarimorgon samlas en liten armé för att hitta det lilla barnet. Den armé av människor som satt på andra sidan väggen av den fyllefest som pågick igår. De som tänkt rationella tankar om att du säkert befunnit dig hos någon barnvakt. Fast det egentligen vet att du alltid är där. Men att du iallafall förmodas sova, nedbäddad i en hopfällbar säng som placerats i det lilla rum som kallas skrubben. Skrubben är ditt rum, din plats i denna misär.

   De ropar och mamma är något som liknar förtvivlad. Hon är bakis och ångesten ger merkraft. Hon är mån om att vara en mamma som kan ta hand om sitt barn. För henne är det viktigare än att ta hand om dig. Pappa har inte vaknat, han ligger på kökets golv och snarkar. Det skakas i hans axlar, men ingen väcker den som med fyllan sover tungt från egen ångest.

   Bakom soffan sover du. Där fick du en stunds vila i det liv, den barndom som blev din.

Många timmar går, det letas runt huskroppar, bakom buskar och i snår. Mamma har engagerat grannarna, de som bildat denna armé villiga att göra rätt. Grannar som inte ville se igår men väljer att se idag. Nu när du är borta vill alla vara hjältar, söndags-hjältar i en ledig tid.

   När pappa har vaknat blir tonen högre och argare. Den väcker dig utan ord. Tätt hopkrupen gömmer du dig. Annars kan det göra ont. Som igår.

   Det var många människor i den lilla lägenheten i en förort någonstans i Sverige. Spelar ingen roll vart det är eller vem du är, det trasiga och den trasiga finns överallt. Även om det finns många som bestämt sig för att göra helvetet på jorden osynligt. Helvete på jorden är inte bekvämt. Helvetet på jorden genererar inte pengar i samhällets kassa.  

Många flaskor och glas som klirrade, ölburkar som gång efter annan tömdes, knycklades ihop slängdes för att pricka. Ibland dig, det gjorde lite ont. Ju mer det dracks ju högre pratade människorna. Du blev rädd. Okontrollerade händer rufsade om i ditt hår, någon nöp i din lilla rumpa. Ansikten kom nära, för nära och andades sur alkohol i ditt ansikte. Du blev buren på, dansad med, kallad deras lilla maskot. Och hela tiden sökte du mamma. Hon var där någonstans men du kunde inte hitta henne.

Du bestämde dig för att leta. Med pyjamas på kroppen och barfota fötter slank du ur ett grepp och alkoholluktande ånga. Hittade pallen i badrummet, ställde den vid dörren i tamburen, tryckte ned det tunga handtaget och gick ut.

   Ute hade snön fallit. Det vita på marken lockade en treårings händer att forma en liten snöboll. Det är kallt men du minns inte att du fryser. Ute är det stjärnklart och tyst, det luktar kallt av vinter och snö, här ute kan ingen göra dig illa.

   Du hör hur en flicka ropar från ett fönster. Hon har ljust lockigt hår och du tycker hon liknar en ängel. I alla fall är det så du format henne i dina minnen. Ängeln som kom med en skärva av värme mellan allt det andra som bara gör ont.

   Hon tilltalar dig vid namn. Stryker ömt ditt huvud. Hon luktar gott, en blandning av vanilj, choklad och viol. Hon vet vem du är. Du lyfts upp och barfota fötter hänger en sekund i luften och mister kontakten med den kalla. Stora snälla ögon ser in i dina. Hon öppnar sin jacka, krånglar in den lilla varelsen som är du mellan sin kropp och dunbolster. Stänger jackan och för en stund är ni ett, bara ni i hela vida världen.  

Ängeln går tillbaka in i trappuppgången, lätt bär hon dig i skydd av sig själv de två trapporna upp. Som att flyga tänker du. Som om ängelns vingar så fjäderlätt orkar er båda två. Hon vet var du bor, men du vill inte dit. Du vill stanna hos flickan, jackan av dun och doften av vanilj, choklad och viol.  Hon höjer handen för att knacka på din dörr men hejdar sig, tittar på dig och skakar lätt på huvudet så det ljusa lockarna yr som en gloria kring hennes huvud. Hon vänder sig mot dörren bredvid din. Där spelas det också musik. Ut kommer en lång och mager pojke, eller är han kanske nästan man. Ängeln ber honom ringa någon eller något som du då inte förstår, men idag vet du att det var socialtjänsten. Socialtjänsten kom inte. Inte tillräckligt akut. Inte tid den gången som så många gånger efter det.

Kunde inte ängeln ta hand om barnet?

   Ängeln sätter sig med dig i trappan upp till nästa våning. Hon samspråkat med den magre. Dörren till din lägenhet far upp och din stora staka och fulla pappa rusar ut med något vilt i blicken. Pappa ser dig i dunbolster och mjuk famn och får tag i din arm. Rycker hårt och skriker åt ängeln att släppa. Ängeln skakar på huvudet, men måste trots det frenetiska nekandet släppa greppet om dig för att du inte ska gå i tu. Efteråt har du tänkt att det varit bättre om du gått i bitar, om en del av dig blivit kvar hos ängeln, kanske de bitarna av dig blivit fulländad, istället för att hela du strax därpå går i tusen vassa som landar i fylla, bråk och misär. I ett järngrepp dinglar du från pappas hand. Greppet är hårt runt en liten arm, dörren till ett sovrum öppnas och där slängs du in. Pappa missar sängen när han behandlar dig argt som du vore en trasig leksak, för en egen inre ilska som får kraft ur spriten. Du slår hårt i golvet. Läppen går sönder och huvudet får en bulla. Du börjar gråta men det dränks i ljudet från vuxnas fylla. Du gör dig så liten, så liten, smyger ut bland stoj och stim. Din pyjamas är blöt av kiss. Du letar efter pallen som ska ta dig ut till ängeln. Du vill så förtvivlat gärna men pallen går inte att hitta. Med bara fötter och en rumpa blöt av kiss smyger du in bakom soffan, lägger dig på golvet och orkar inget mer. Så somnar du till höga röster, musik och fylla.

   Du lyfts fram när dina små andetag lokaliserats. Den armé av hjältar försvinner in till sig, till sina egna vardagsbekymmer utan någon större notis om dig.

Kinden svider röd efter en stund av pappas stora hand. Du kryper upp i mammas knä sitter där helt stilla. Hon luktar tobak och gamla fylla. Mamma tycker om dig ibland, när spriten inte tagit överhand. Efter ett tag knuffas du ner. Nu vill mamma och pappa dricka och dricka ifred. Och inte vill de leta efter bort sprungna ungar mer. Du föses in i skrubben och dörren stängs. I skrubben finns bara du och din säng.

 

Det är en av alla skärvor, det finns i tusen tals. Kanske minns du denna mest för den vägdes upp av ängelns värme, en liten sekund av något likt det som kan kallas kärlek.. Kanske minns du den så bra på grund av kontrasterna i sitt slag. Misären träffade kärleken och värmen för ett tag. Som du undrat vart ängeln tog vägen. Du såg henne aldrig mer.

Du vill inte minnas mer nu. Du vill bara ha din medicin så det rastlösa förvinner. För kanske var det så, att du var svår att förstå dig på. Du var inte ett gulligt barn. Du var ofta ganska smutsig, luktade kiss och gammal tobaksrök. Dina ärvda kläder satt ganska illa på en blekmager kropp och du bar mörka ringar under ögonen dina.

Hade det varit annorlunda om du varit snäll och söt, inte rymt och ställt till med problem? Du vet inte. Vill egentligen inget veta. Inte spekulera.

Du vill bara få väck det som ständigt kryper innanför din hud. Få luften att lukta vanilj, viol och choklad en endaste sekund till.

 

14. aug, 2016

Natten, den förbannade natten. Så är den här med sitt mörker. Sensommarkvällar som inte längre lämnar ett flämtande ljus över trädtopparna över vatten. Jag vill inte förbanna mörkret. Men i dess närvaro lämnar den mig till mig själv och mina eviga tankar. Dessa tankar som tystas av dagens ljus, av människoliv, av stadens brus.

Mörkret ger min tjattrande apa fritt utrymme att analysera, spekulera, ångra, längta, oroas och önska. Natten kväver mig, gör utrymmet till mig själv och apan minimalt. Apan får alltid makten. Den vinner alltid om natten, den sömnlösa.

Jag andas in och jag andas ut…tänk om det inte fungerar…om det händer hen något...andas in andas ut, andas in andas ut…om jag hade sagt det där tydligare...hen såg irriterad ut…var det jag? Kan jag rå för…hen var stressad, så var det…hade jag kunnat sagt det där på ett annat sätt…andas in, andas ut…det sårade nog…måste berätta…handla, vad behöver vi? får inte glömma smöret och bröd… Andas in andas ut…ont det gör på vänster sida av bröstet, jag får inte stressa…behöver sova...andas in…hade barnet gympa imorgon, är läxan gjord...andas in…andas in….vad spänd jag känner mig.     

   Apan skrattar stort, avbryter och avbryter mina försök att ge anden och kropp ro.

Det är om natten apan tar makten över allt och över ingenting. Jag vet ju att inget av dagen kan jag ta tillbaka och inget imorgon kan jag hundra procent veta. Allt kan ändras. Allt. Nu är det sova jag kan göra. Men apan tjattrar på i långa oändliga monologer. Intar scenen som en kung i sin trädkrona. Med publik eller ej, det bryr sig inte apan om, den är ensam på scen och vill bara höra sig själv och sitt tjatter.

Som jag hatar den där apan. Hen har ingen rätt att påminna, fabricera, förvränga, kränga och svänga. Håll dig till din jävla lian ap-skrälle!Jag skäller, bråkar och slår men apan tar föga notis om mig. Den tar föga notis om att min hjärna vill sova likaså min kropp.

Så kommer det då, när ilskna falnat och jag kapitulerat under apans makt. Låter den tjattra på, då försvinner tjattret sakta i periferin.

För jag är ju apan och apan är mig…

23. nov, 2015

Löven ligger på ,marken. Kastanjerna är slut. En och annan ligger mosade längs vägen upp till min yngsta dotters skola.

När hände det? När var den stora kastanjefesten i träden och på marken? De som ligger där likt glänsande bruna stenar, eller de ännu okläckta gröna som bara väntar på ett barns ivriga fingrar att öppnas. Där allt från den allra minsta och sötaste kastanjen till de allra största och häftigaste, är det som leder spänningen i jakten på den perfekta kastanjen. För mig har det gått helt obemärkt förbi. Kastanjefesten uteblev.

Det är så mycket sorgen tar. Den stjäl tiden och nuet. Den ger dig åkommor du annars bara hört talas om. Den suddar tid och den förlänger den samma. Den äter dig inifrån, likt slöaste av saxar karvar den ditt innanmäte. Och den föder dig med tårar som aldrig tycks ta slut. De väller ut och upp helt utan förvarning. De är stora som monsunregnets tunga droppar. Men det sköljer din sorg också. Den renar det som gör ondast och efteråt lägger sig en liten stund av stillhet.

Tiden den går men hjärtas sår består djup där inne. Vissa saker bli mindre viktiga. Det låter som en av alla tusen klyschor, jag vet det… men så är det. Saker och ting värderas om. Det ändras från en grund som du trodde var du, som du var helt förvissad om att detta var din egen. Den där som talad om för dig och för andra vem du är. Allt försvann den där dagen i slutet av september. Ett telefonsamtal och en röst från någon jag inte minns namnet på. Allt som fanns under mina fötter försvann och skulle aldrig bli det samma mer.

Jo, jag kan skriva att det aldrig blir det samma mer. Jag känner  det i mitt hjärta även om det bara har gått några månader sen du försvann.

Döden är konstig, lika konstig som det faktum att du lever. Och föds du betyder det också att du kommer att dö så småningom. Men inte när du är liten, det ska inte vara så. Jag har sagt det så många gånger det ska inte vara så.. Men det ska ju inte var så heller. Jag vill skrika det så högt att luften i mina lungor tar slut, så högt att rösten blir hes, så högt att det väcker dig till liv igen. Men det blir aldrig så. Mot döden är du förlorare. Den vinner hur mycket du än bönar och ber, hur mycket du än saknar, gråter och längtar.

Och som jag längtar efter dig. Saknade går över allt annat utom kärleken till dig. Kärleken till dig håller dig fortfarande i min famn. Den snuddar dig med mina läppar mot din runda barnkind, näsan snusar ner i ditt mörka hår. Doften av dig, din egna unika. Men kanske är det samma, kärleken och saknaden nu när du inte längre finns kvar.

Vissa saker är inte viktiga, andra är viktigare.

Jag vill inte längre umgås med människor som inte ger mig något, som jag inte kan ge. Vill inte slösa min tid på på människor och ting som lämnar mig lika tom som en utrymd lagerlokal. Jag fixar inte längre att gå på fester eller bjudningar där jag känner att jag behöver låtsas. Hänga med i snack om vardagsbestyr när hela världen brinner och föräldrar förlorar sina barn och barn förlorar sina föräldrar. Jag vill inte prata om inredning och vad som kommer att bakas i jul. Var nyårsfesten ska hållas till och vilka som ska bjudas och vilka som inte hör till.

Åren kommer att gå, min kärlek till dig kommer att bestå. Jag kommer komma till något som är vardag. Jag har sett det hos andra. Men grunden kommer att för alltid vara förändrad. Den kommer att vara på ett annat plan.

Men nästa år kommer jag kanske inte missa kastanjefesten. Jag kommer kanske plocka en stor och fin kastanj lägga den vid kortet på dig och tänka att du hade tyckt om att plocka kastanjer med din mormor. Kanske kan jag höra ditt skratt i hjärtat utan den enorma smärtan, så som det skulle låtit om du fått leva.

Den kastanjen kommer vara din älskade unge, den kastanjen som jag plockar själv men den är till både dig och mig för den framtid du inte fick tillsammans med alla oss som älskade dig.

Älskar dig så Novalie.   

 

 

 

28. maj, 2015

Det spritter lite i kroppen samtidigt som 100 små fjärilar fladdrar i mitt bröst. Jag är på väg mot Öland. Där ska jag umgås med ett gäng människor som gillar att yoga och Soma.

Det ska bli fyra fantastiska dagar i kontakt med mitt inre. Ett lugn som jag ska ge till mig själv. Jag sitter i skrivande stund på min trapp av trä, hör fågelkvitter och solen värmer näsan. Detta är ju lugnet. Och så åker jag bort för att få det. För det är ju inte så att jag bor i en brusande stad där tempot är högt dygnets alla timmar.

Men med de individerna jag bor med så kan det vara storstadspuls 24 timmar om dygnet här med. Dessa två är så olik mig att det blir krockar mellan vad som känns avkopplande och inte.

För mig råkar det inte vara avkopplande med tv, dator och radio på samtidigt. Jag somnar inte gott till tevens flimmer. Jag har i stället svårt att släppa det tråkigaste program och dumstirrar tills jag tillslut lyckas trycka på off knappen. Jag som inte ens kommer ihåg program som jag vill se för att jag helt enkelt inte sitter i tv-soffan speciellt ofta och det trots att jag markerar intressanta program i almanackan.

Jag konstaterar att vi är olika. Att vi lugnas av olika ting och miljöer. Men det jag undrar mest över är om det egentligen är bra för någon, allra helst barnen med det ständiga flödet av media, musik osv. Jag hör larmrapporter efter larmrapporter om barn med magsår och andra stressrelaterade åkommor.

Men i det här hemmet får jag helt enkelt inse att den andra delen av familjen på 2 minuter somnar gott till tv mot 60 minuter om den inte är påslagen.

Visst läser jag böcker men det lyckas liksom inte att få den minsta ner varvad. Kanske går det att vänja sig av med flimret från teven eller så är det så att den funkar som en snuttefilt och det får vara helt okey.

Kanske är vi bara olika och det som stressar mig stressar inte dem. För den lilla är inte stressad eller har ont i magen. Däremot är hon så trött de dagar vi bestämt att tv får vara av för att hon vridit och vänt sig minst ett 100-tal gånger och till följd av det somnat alldeles för sent. Kanske får jag kapitulera och sluta messa om mediepåverkans negativa biverkningar. Kanske är det så att vissa vist klara detta mycket bättre och till och med mår bra av det som jag flyr ifrån.

Jag säger hej då till min röda stuga och gröna lummighet och far mot lite vila. Till Sami och Madelen, till Öland, sanden och havet. För det enda jag vet just nu är att tysthet ger mig tid till att tänka tankar klart, det ger mig tid att släppa tankar jag förbrukat och inte vill ha.

Fjärilarna i bröstet har stillnat, de har satt sig på min inre äng. Nu ska jag andas. Med hela magen.

Nyfiken? Läs om dessa underbara människor resor för hela dig ut- som insida..

http://www.7even.nu/