23. nov, 2015

Kastanjefesten tar inte paus för sorg

Löven ligger på ,marken. Kastanjerna är slut. En och annan ligger mosade längs vägen upp till min yngsta dotters skola.

När hände det? När var den stora kastanjefesten i träden och på marken? De som ligger där likt glänsande bruna stenar, eller de ännu okläckta gröna som bara väntar på ett barns ivriga fingrar att öppnas. Där allt från den allra minsta och sötaste kastanjen till de allra största och häftigaste, är det som leder spänningen i jakten på den perfekta kastanjen. För mig har det gått helt obemärkt förbi. Kastanjefesten uteblev.

Det är så mycket sorgen tar. Den stjäl tiden och nuet. Den ger dig åkommor du annars bara hört talas om. Den suddar tid och den förlänger den samma. Den äter dig inifrån, likt slöaste av saxar karvar den ditt innanmäte. Och den föder dig med tårar som aldrig tycks ta slut. De väller ut och upp helt utan förvarning. De är stora som monsunregnets tunga droppar. Men det sköljer din sorg också. Den renar det som gör ondast och efteråt lägger sig en liten stund av stillhet.

Tiden den går men hjärtas sår består djup där inne. Vissa saker bli mindre viktiga. Det låter som en av alla tusen klyschor, jag vet det… men så är det. Saker och ting värderas om. Det ändras från en grund som du trodde var du, som du var helt förvissad om att detta var din egen. Den där som talad om för dig och för andra vem du är. Allt försvann den där dagen i slutet av september. Ett telefonsamtal och en röst från någon jag inte minns namnet på. Allt som fanns under mina fötter försvann och skulle aldrig bli det samma mer.

Jo, jag kan skriva att det aldrig blir det samma mer. Jag känner  det i mitt hjärta även om det bara har gått några månader sen du försvann.

Döden är konstig, lika konstig som det faktum att du lever. Och föds du betyder det också att du kommer att dö så småningom. Men inte när du är liten, det ska inte vara så. Jag har sagt det så många gånger det ska inte vara så.. Men det ska ju inte var så heller. Jag vill skrika det så högt att luften i mina lungor tar slut, så högt att rösten blir hes, så högt att det väcker dig till liv igen. Men det blir aldrig så. Mot döden är du förlorare. Den vinner hur mycket du än bönar och ber, hur mycket du än saknar, gråter och längtar.

Och som jag längtar efter dig. Saknade går över allt annat utom kärleken till dig. Kärleken till dig håller dig fortfarande i min famn. Den snuddar dig med mina läppar mot din runda barnkind, näsan snusar ner i ditt mörka hår. Doften av dig, din egna unika. Men kanske är det samma, kärleken och saknaden nu när du inte längre finns kvar.

Vissa saker är inte viktiga, andra är viktigare.

Jag vill inte längre umgås med människor som inte ger mig något, som jag inte kan ge. Vill inte slösa min tid på på människor och ting som lämnar mig lika tom som en utrymd lagerlokal. Jag fixar inte längre att gå på fester eller bjudningar där jag känner att jag behöver låtsas. Hänga med i snack om vardagsbestyr när hela världen brinner och föräldrar förlorar sina barn och barn förlorar sina föräldrar. Jag vill inte prata om inredning och vad som kommer att bakas i jul. Var nyårsfesten ska hållas till och vilka som ska bjudas och vilka som inte hör till.

Åren kommer att gå, min kärlek till dig kommer att bestå. Jag kommer komma till något som är vardag. Jag har sett det hos andra. Men grunden kommer att för alltid vara förändrad. Den kommer att vara på ett annat plan.

Men nästa år kommer jag kanske inte missa kastanjefesten. Jag kommer kanske plocka en stor och fin kastanj lägga den vid kortet på dig och tänka att du hade tyckt om att plocka kastanjer med din mormor. Kanske kan jag höra ditt skratt i hjärtat utan den enorma smärtan, så som det skulle låtit om du fått leva.

Den kastanjen kommer vara din älskade unge, den kastanjen som jag plockar själv men den är till både dig och mig för den framtid du inte fick tillsammans med alla oss som älskade dig.

Älskar dig så Novalie.