14. aug, 2016

Apan

Natten, den förbannade natten. Så är den här med sitt mörker. Sensommarkvällar som inte längre lämnar ett flämtande ljus över trädtopparna över vatten. Jag vill inte förbanna mörkret. Men i dess närvaro lämnar den mig till mig själv och mina eviga tankar. Dessa tankar som tystas av dagens ljus, av människoliv, av stadens brus.

Mörkret ger min tjattrande apa fritt utrymme att analysera, spekulera, ångra, längta, oroas och önska. Natten kväver mig, gör utrymmet till mig själv och apan minimalt. Apan får alltid makten. Den vinner alltid om natten, den sömnlösa.

Jag andas in och jag andas ut…tänk om det inte fungerar…om det händer hen något...andas in andas ut, andas in andas ut…om jag hade sagt det där tydligare...hen såg irriterad ut…var det jag? Kan jag rå för…hen var stressad, så var det…hade jag kunnat sagt det där på ett annat sätt…andas in, andas ut…det sårade nog…måste berätta…handla, vad behöver vi? får inte glömma smöret och bröd… Andas in andas ut…ont det gör på vänster sida av bröstet, jag får inte stressa…behöver sova...andas in…hade barnet gympa imorgon, är läxan gjord...andas in…andas in….vad spänd jag känner mig.     

   Apan skrattar stort, avbryter och avbryter mina försök att ge anden och kropp ro.

Det är om natten apan tar makten över allt och över ingenting. Jag vet ju att inget av dagen kan jag ta tillbaka och inget imorgon kan jag hundra procent veta. Allt kan ändras. Allt. Nu är det sova jag kan göra. Men apan tjattrar på i långa oändliga monologer. Intar scenen som en kung i sin trädkrona. Med publik eller ej, det bryr sig inte apan om, den är ensam på scen och vill bara höra sig själv och sitt tjatter.

Som jag hatar den där apan. Hen har ingen rätt att påminna, fabricera, förvränga, kränga och svänga. Håll dig till din jävla lian ap-skrälle!Jag skäller, bråkar och slår men apan tar föga notis om mig. Den tar föga notis om att min hjärna vill sova likaså min kropp.

Så kommer det då, när ilskna falnat och jag kapitulerat under apans makt. Låter den tjattra på, då försvinner tjattret sakta i periferin.

För jag är ju apan och apan är mig…