3. okt, 2016

Solstrålen

Solens strålar klättrar in på dammig hyllor genom smutsiga fönster. När du andas i ett vinter land får du kippa efter luft. Luft som är utan syre. Du gör ett tappert försök att fylla dina lungor. De smutsiga ytorna täcker dig så att solens strålar solkar dina anletsdrag och du är långt bort från dig själv eller det som borde vara ditt jag.

Så minns du ängeln och doften av vanilj, viol och choklad, hade ängeln fått bestämma hade du varit ett helt annat jag idag.   

 

Hen snuddar vid din arm, önskar att själar ska mötas, men där bortom det som var ert är allt raserat. Hyn tycks blek av syrebrist och smutsiga strålar.

Förtvivlad är den tysta gråten över barnet som inte fick växa sig starkt på sin egen trygghet, på en grund av det som kallas kärlek. Plattformen var svajig, den exploderade mellan mammas spritluktande andedräkt och pappas stora kropp i din säng.

Liten och orörd, borde varit. Omhändertagen, borde ha varit till dem som skulle sett, hört och agerat.

   Ensam, ledsen och utlämnad. Blir arg, utåtagerande och missförstådd. Eller, introvert, socialt handikappad med ångest som dryper över din hud. Eller allt i olika sjok av ett jag.

Det hopplösa barnet, den stökiga eller tystlåtna ungdomen den själsligt sjuka vuxna.

Hen sträcker ut en hand för att röra den andres kind, för att känna värmen från någon som kan lindra det som gör ont. Men hejdar sig mitt i rörelsen. För vad spelar det för roll nu? Vem vill trösta knyttet som bara blev ett besvärlig, smutsigt troll?

I en medicindimma träffar jag dig. Hela du var fel. Hade alltid varit fel. Skulden och skammen vilar tung.

   Så sa de, det är bra om du kan strukturerar ett liv. Bli normal. Passa in i det som förväntas att människan ska vara, bete sig.

Minnesfragment som sylvassa skärvor river dit inre. Ibland så skarpt att smärtan är outhärdlig, ibland som en slö sax som trasar söder innanmäte smärtsamt långsamt, molande verk. Hur det än kommer, dina minnen, så gör det ont på det ena eller andra sättet. Men du ska medicineras, det är bäst så. Det finns ingen plats för dem som inte matchar mallen.

   Hen lutar pannan mot den kalla betongväggen. Orden kommer stötvis och inte helt i ordning. Det berättas om spyor efter fyllefester. Det berättas om en liten naken kropp under en större och svettig. Om dig gömd bakom en soffa. Du är knappt tre år.

En kall januarimorgon samlas en liten armé för att hitta det lilla barnet. Den armé av människor som satt på andra sidan väggen av den fyllefest som pågick igår. De som tänkt rationella tankar om att du säkert befunnit dig hos någon barnvakt. Fast det egentligen vet att du alltid är där. Men att du iallafall förmodas sova, nedbäddad i en hopfällbar säng som placerats i det lilla rum som kallas skrubben. Skrubben är ditt rum, din plats i denna misär.

   De ropar och mamma är något som liknar förtvivlad. Hon är bakis och ångesten ger merkraft. Hon är mån om att vara en mamma som kan ta hand om sitt barn. För henne är det viktigare än att ta hand om dig. Pappa har inte vaknat, han ligger på kökets golv och snarkar. Det skakas i hans axlar, men ingen väcker den som med fyllan sover tungt från egen ångest.

   Bakom soffan sover du. Där fick du en stunds vila i det liv, den barndom som blev din.

Många timmar går, det letas runt huskroppar, bakom buskar och i snår. Mamma har engagerat grannarna, de som bildat denna armé villiga att göra rätt. Grannar som inte ville se igår men väljer att se idag. Nu när du är borta vill alla vara hjältar, söndags-hjältar i en ledig tid.

   När pappa har vaknat blir tonen högre och argare. Den väcker dig utan ord. Tätt hopkrupen gömmer du dig. Annars kan det göra ont. Som igår.

   Det var många människor i den lilla lägenheten i en förort någonstans i Sverige. Spelar ingen roll vart det är eller vem du är, det trasiga och den trasiga finns överallt. Även om det finns många som bestämt sig för att göra helvetet på jorden osynligt. Helvete på jorden är inte bekvämt. Helvetet på jorden genererar inte pengar i samhällets kassa.  

Många flaskor och glas som klirrade, ölburkar som gång efter annan tömdes, knycklades ihop slängdes för att pricka. Ibland dig, det gjorde lite ont. Ju mer det dracks ju högre pratade människorna. Du blev rädd. Okontrollerade händer rufsade om i ditt hår, någon nöp i din lilla rumpa. Ansikten kom nära, för nära och andades sur alkohol i ditt ansikte. Du blev buren på, dansad med, kallad deras lilla maskot. Och hela tiden sökte du mamma. Hon var där någonstans men du kunde inte hitta henne.

Du bestämde dig för att leta. Med pyjamas på kroppen och barfota fötter slank du ur ett grepp och alkoholluktande ånga. Hittade pallen i badrummet, ställde den vid dörren i tamburen, tryckte ned det tunga handtaget och gick ut.

   Ute hade snön fallit. Det vita på marken lockade en treårings händer att forma en liten snöboll. Det är kallt men du minns inte att du fryser. Ute är det stjärnklart och tyst, det luktar kallt av vinter och snö, här ute kan ingen göra dig illa.

   Du hör hur en flicka ropar från ett fönster. Hon har ljust lockigt hår och du tycker hon liknar en ängel. I alla fall är det så du format henne i dina minnen. Ängeln som kom med en skärva av värme mellan allt det andra som bara gör ont.

   Hon tilltalar dig vid namn. Stryker ömt ditt huvud. Hon luktar gott, en blandning av vanilj, choklad och viol. Hon vet vem du är. Du lyfts upp och barfota fötter hänger en sekund i luften och mister kontakten med den kalla. Stora snälla ögon ser in i dina. Hon öppnar sin jacka, krånglar in den lilla varelsen som är du mellan sin kropp och dunbolster. Stänger jackan och för en stund är ni ett, bara ni i hela vida världen.  

Ängeln går tillbaka in i trappuppgången, lätt bär hon dig i skydd av sig själv de två trapporna upp. Som att flyga tänker du. Som om ängelns vingar så fjäderlätt orkar er båda två. Hon vet var du bor, men du vill inte dit. Du vill stanna hos flickan, jackan av dun och doften av vanilj, choklad och viol.  Hon höjer handen för att knacka på din dörr men hejdar sig, tittar på dig och skakar lätt på huvudet så det ljusa lockarna yr som en gloria kring hennes huvud. Hon vänder sig mot dörren bredvid din. Där spelas det också musik. Ut kommer en lång och mager pojke, eller är han kanske nästan man. Ängeln ber honom ringa någon eller något som du då inte förstår, men idag vet du att det var socialtjänsten. Socialtjänsten kom inte. Inte tillräckligt akut. Inte tid den gången som så många gånger efter det.

Kunde inte ängeln ta hand om barnet?

   Ängeln sätter sig med dig i trappan upp till nästa våning. Hon samspråkat med den magre. Dörren till din lägenhet far upp och din stora staka och fulla pappa rusar ut med något vilt i blicken. Pappa ser dig i dunbolster och mjuk famn och får tag i din arm. Rycker hårt och skriker åt ängeln att släppa. Ängeln skakar på huvudet, men måste trots det frenetiska nekandet släppa greppet om dig för att du inte ska gå i tu. Efteråt har du tänkt att det varit bättre om du gått i bitar, om en del av dig blivit kvar hos ängeln, kanske de bitarna av dig blivit fulländad, istället för att hela du strax därpå går i tusen vassa som landar i fylla, bråk och misär. I ett järngrepp dinglar du från pappas hand. Greppet är hårt runt en liten arm, dörren till ett sovrum öppnas och där slängs du in. Pappa missar sängen när han behandlar dig argt som du vore en trasig leksak, för en egen inre ilska som får kraft ur spriten. Du slår hårt i golvet. Läppen går sönder och huvudet får en bulla. Du börjar gråta men det dränks i ljudet från vuxnas fylla. Du gör dig så liten, så liten, smyger ut bland stoj och stim. Din pyjamas är blöt av kiss. Du letar efter pallen som ska ta dig ut till ängeln. Du vill så förtvivlat gärna men pallen går inte att hitta. Med bara fötter och en rumpa blöt av kiss smyger du in bakom soffan, lägger dig på golvet och orkar inget mer. Så somnar du till höga röster, musik och fylla.

   Du lyfts fram när dina små andetag lokaliserats. Den armé av hjältar försvinner in till sig, till sina egna vardagsbekymmer utan någon större notis om dig.

Kinden svider röd efter en stund av pappas stora hand. Du kryper upp i mammas knä sitter där helt stilla. Hon luktar tobak och gamla fylla. Mamma tycker om dig ibland, när spriten inte tagit överhand. Efter ett tag knuffas du ner. Nu vill mamma och pappa dricka och dricka ifred. Och inte vill de leta efter bort sprungna ungar mer. Du föses in i skrubben och dörren stängs. I skrubben finns bara du och din säng.

 

Det är en av alla skärvor, det finns i tusen tals. Kanske minns du denna mest för den vägdes upp av ängelns värme, en liten sekund av något likt det som kan kallas kärlek.. Kanske minns du den så bra på grund av kontrasterna i sitt slag. Misären träffade kärleken och värmen för ett tag. Som du undrat vart ängeln tog vägen. Du såg henne aldrig mer.

Du vill inte minnas mer nu. Du vill bara ha din medicin så det rastlösa förvinner. För kanske var det så, att du var svår att förstå dig på. Du var inte ett gulligt barn. Du var ofta ganska smutsig, luktade kiss och gammal tobaksrök. Dina ärvda kläder satt ganska illa på en blekmager kropp och du bar mörka ringar under ögonen dina.

Hade det varit annorlunda om du varit snäll och söt, inte rymt och ställt till med problem? Du vet inte. Vill egentligen inget veta. Inte spekulera.

Du vill bara få väck det som ständigt kryper innanför din hud. Få luften att lukta vanilj, viol och choklad en endaste sekund till.